Det är alltför sällan vi får se filmer som behandlar klass, fattigdom och social utsatthet men där den politiska kängan inte är berättelsens nav. Inom socialrealismen ligger oftast tyngdpunkten på samhällskritiken – och det är visserligen inget fel med det – men då kommer filmen aldrig att nå en större publik än dem som redan är insatta i debatten. Girlhood är något annat. Detta är i grunden en tonårsrulle med alla essentiella komponenter: sex, kärlek, skvaller och kompisar.
Marieme (Karidja Touré) bor i ett intetsägande höghus i en Parisförort. Hennes mamma tvingas jobba sent som städare och är sällan hemma, och hennes äldre bror slår och vill kontrollera henne. Själv tvingas Marieme ta hand om sina två yngre systrar. När skolans kurator säger åt henne att det är för sent för att ”bli normal” och börja på gymnasiet (i Frankrike är gymnasiet vägen till högre studier) och att hon istället borde söka sig till en yrkesskola, så blir det skolans tuffa tjejgäng som erbjuder henne en möjlighet att bli någon. De tre tjejerna i gänget letar efter en fjärde medlem, då deras tidigare kompis precis har blivit mamma och inte kan vara med längre.
Marieme blir snabbt en i gänget. Samtidigt blir hon förälskad i en av storebrorsans kompisar, något som ger henne ett rykte som en hora. Plötsligt måste hon kämpa inom förortens hierarkier för att bli accepterad. Hon väljer ett annat liv än hon hade tänkt, vilket blir tydligt när hon hemma vid diskbänken stoppar en kniv i bakfickan snarare än att ställa den i diskstället.
Mariemes tjejgäng finner förtröstan hos varandra. De lyckas få ihop pengar till ett hotellrum, där de klär upp sig i stulna klänningar, röker på, skrattar och kramas. Hotellrummet blir deras fristad.
Girlhood vann bronshästen på nyss avslutade Stockholms filmfestival, och scenen när de dansar och sjunger högt till Rihannas ”Diamonds” är redan en klassiker. Det är en vänskap som många kan känna igen sig i, och som gör att Girlhood har potential att bli en film som talar för en generation på samma sätt som ”Fucking Åmål”.
Det är även det här som gör att samhällskritiken blir så mycket vassare, och den politiska kängan kan komma att sparka in dörrar. Genom att först och främst vara en uppväxtskildring, lyckas Girlhood på ett anspråkslöst sätt lyfta frågor som sociala klyftor, klass och grupptillhörighet. De är ständigt närvarande – men inte i centrum – vilket gör att filmen borde kunna locka ungdomar som är mer intresserade av sex, kärlek och skvaller än politik till biograferna.