Det brukar pratas om att böcker blir allt tjockare och filmer allt längre. De som tycker så får här ännu ett exempel. Turkiske regissören Nuri Bilge Ceylans film ”Vinterdvala”, som fick Guldpalmen och Kritikernas pris på årets filmfestival i Cannes, är tre timmar och en kvart. Från början ville han också att hans film skulle vara drygt en timme längre.
Det handlar om den forne skådespelaren Aydin, som numera sköter det hotell han tillsammans med sin syster ärvt, långt upp i det inre av Anatolien, i Turkiet. Det är mer eller mindre tomt på gäster så här under vintern, och han fördriver tiden mest med att skriva insändare om det estetiska förfallet i byarna runt omkring till den lokala tidningen. I sina egna ögon är han en godhjärtad, intelligent och humanistisk människa.
Aydin pratar sig ur varje situation och låter andra ta de obehagliga besluten. Regissören Ceylan klär av Aydin de kulturella och intellektuella förklädnaderna vartefter den ofta teatraliska berättelsen rullar på. Dialogen dignar av ödesmättade oneliners och inte minst spelar tystnaden en stor roll.
Nuri Bilge Ceylan, med filmer som ”Årstider”, ”Once upon a time in Anatolia”, De tre aporna” och ”Uzak” bakom sig, berättar långsamt och låter varje scen få ta ordentlig med tid i anspråk. Han kontrasterar många gånger det storslagna och karga landskapet som tycks insvept i ett vintertäcke mot den imaginära värmen och intimiteteten inomhus. Emellanåt berättar han symboliskt, som när Aydin låter fånga in en vildhäst och när en varg ligger död vid järnvägsspåret mot Istanbul. Den säregna arkitekturen där hotellet ligger insprängt i bergssidan bidrar till nästan ett slags sagostämning.
En så lång film har förstås sina ojämnheter. Här finns genialiskt lysande scener där det förtätade kammarspelet verkligen berör in i minsta cell, likaväl som några transportsträckor där man famlar efter mobilen. Ceylans skickliga samarbete med fotografen Gökhan Tiryaki resulterar i ett stort antal mycket vackra bilder.
Hans val av skådespelare är också precist. Haluk Bilginer är perfekt som Aydin och gör ett strålande porträtt av en självupptagen man, oförmögen att se bortom skygglapparna. Demet Akbag som Aydins nyskilda syster stjäl varje scen hon är med i och Melisa Sözen gör mesta möjliga av den svåra rollen som hans unga hustru Nihal. Lägg till ett antal bra biroller.
Sedan kunde ”Vinterdvala” ha berört än mer. Flera frågor blir hängande i luften efter filmens slut och den kan i vissa stunder vara väl upprepande. Men som helhet en fascinerande berättelse om självbedrägeri och oförmåga.