Roman
Hanna Johansson
Body double
Norstedts
Vem kommer att spökskriva din självbiografi? Och hur vet du ens att du är du, och inte någon annan som tagit över din personlighet och ditt liv? Kring de här frågorna kretsar Hanna Johanssons roman "Body double", saluförd med beteckningen surrealistisk thriller. De två huvudpersonerna Naomi och Laura möts av en slump när Naomi på ett kafé råkar förväxla sin kappa med Lauras. Efter fler sammanträffanden flyttar Laura in hos Naomi, eller snarare in i Naomis liv, kläder, hårfärg och personlighet.
Så småningom börjar omgivningen förväxla dem till såväl röst som utseende. I den gradvisa sammansmältningen dem emellan finns en erotisk underton, lika subtilt skildrad som laddningen mellan kvinnorna i Hanna Johanssons prisbelönade debut "Antiken". Parallellt löper berättelsen om en icke namngiven spökskrivare som på beställning från kvinnliga kunder skriver deras självbiografier utifrån deras inspelade livsberättelser. En anonym kvinna (eller är det möjligen Laura?) försörjer sig på att transkribera inspelningarna, samtidigt som hon ser sin kropp liksom lösas upp. En annan anonym kvinnoröst hörs i romanen berätta om sitt liv, som en av spökskrivarens kunder som spelar in sin historia, och där en del sammanfaller med det fragmentariska vi vet om Lauras, eller kanske Naomis, uppväxt.
Lägg på det ett mystiskt anonymt meddelande till en av kvinnorna, samt blixtrande bilder av ett kvinnomord som (kanske) har begåtts, oklart av vem, var och när, och det hela blir till en psykologisk skräckhistoria som ekar flera litteratur- och filmklassiker på teman dubbelgångare, identitetsupplösning och paranoia. Medan jag läser kan jag inte sluta tänka på Brian de Palmas erotiska och surrealistiska åttiotalsthriller med samma titel, även om Hanna Johanssons berättelse saknar filmens mörkt satiriska underton.
Liknelsen känns ännu mer osökt med tanke på att handlingen tycks vara förlagd flera decennier tillbaka i tiden. I den icke namngivna storstaden rör sig personerna i en vardag fylld av bandspelare och ljudkassetter, av pappersbiljetter i tunnelbanan och mynt som betalning. Sammansmältningen mellan Naomi och Laura för även tankarna till allt från Patricia Highsmiths "Den talangfulle Mr Ripley" till Bergmans "Persona", eller varför inte till José Saramagos "Dubbelgångaren". Hos Johansson finns emellertid så många lösa trådar, antydningar och oklarheter, att kompositionen i sin komplexitet saboterar den spänning som behövs för en lyckad psykologisk thriller.