Tidigare har Ann-Christine Ruuths historia berättats både som bok av dottern Ester Roxberg och som film: "Min pappa Marianne" med Rolf Lassgård i huvudrollen. Den som trodde att marknaden därmed var mättad gällande denna transkvinnas liv trodde uppenbarligen fel. I sin självbiografi berättar Ruuth med egna ord om resan från pojke i en lagom kyrklig familj till tillvaron som firad kvinnlig föreläsare om transsexualitet.
Det har blivit en bok som berättar om en inre och yttre kamp, om ensamhet och längtan efter att få bli den som man verkligen är. Ändå har jag svårt att ryckas med. Kanske är det ett resultat av tidigare publicitet. För egentligen finns det ju inget alls som är förutsägbart i detta; en pojke föds och döps till Åke, växer upp, utbildar sig, gifter sig, prästvigs, får barn, blir kyrkoherde i Småland – för att sedan, 58 år gammal, träda fram som kvinna. Inte konstigt att historien har kittlat såväl medias som allmänhetens intresse.
Som kyrkoherde har han predikat om kärlek, men samtidigt själv brottats med tvivel om huruvida Gud kan älska en som han. Att han själv är annorlunda har han alltid vetat. Hans liv har varit en ständig men fruktlös längtan efter förståelse och bekräftelse, ända sedan det första försöket att berätta för mamma hemma i pojkrummet. Lika platt fall blir det hos kyrkans företrädare och hos psykologen. Gång på gång frågar han sig om han faktiskt inte måste förändra sig och bli som alla andra för att förtjäna Guds kärlek. Och, om så är fallet, varför kan inte Gud hjälpa honom med det? Själv förmår han inte.
Det första steget blir kontakten med Johanna på Centrum för sexuell hälsa i Malmö. Johanna utmanar Åkes egna fördomar om transpersoner. När han talar om det omöjliga i att han skulle gå klädd i kvinnokläder – han skulle se ut som "någon som var på rymmen från ett tredje klassens tivoli" – svarar hon: "Vad tror du skulle hända om du prövade?" År 2010 vågar till sist Åke börja släppa fram Ann-Christine. Då är föräldrarna döda, barnen utflugna och ålderdomen inte längre bara en fjärran tanke. Han ger efter för sin brinnande lust att visa upp Ann-Christine för omvärlden, går all in med peruk, make up och personal shopper på Åhléns för att hitta sin kvinnliga stil. Följderna blir dramatiska; separation, sammanbrott, suicidtankar och ett avslutande av den 40-åriga tjänsten inom Svenska kyrkan.
Transsexualitet är inte lätt att förstå. Ann-Christine förstår det inte själv. Vad som däremot är tydligt är den starka drivkraft som får henne att riskera i princip hela sin livssituation och alla sina relationer för att äntligen bli sig själv. "Modig" vill hon inte kallas. Men nog är hennes resa värd all respekt.
Det är heller inte lätt att skriva en självbiografi så att den blir intressant, att balansera mellan det personliga och det alltför privata. Att genren är självcentrerad ligger i dess natur. Men här blir det ganska tröttsamt, inte minst i alla ingående skildringar av kläder. Upprepningar och språkliga småfel irriterar också. Men emellanåt glimtar berättelsen till, som då Ann-Christine handgripligen får uppleva manliga maktstrukturer när en man på bussen tafsar. Eller som när hon skriver om sorgen efter vännen E:s död: "E tystnar och försvinner och allt som vi skulle, borde ha talat med varandra om blir aldrig sagt."