Drama
Titel: The old oak
Visas på: Fyrisbiografen, Nordisk Film Bio
I rollerna: Dave Turner, Ebla Mari, Claire Rodgerson
Regi: Ken Loach
Speltid: 113 min
Betyg: 3
Den unga Yara (Ebla Mari) fotograferar glatt genom bussfönstret vid ankomsten till byn i norra England som ska bli hennes hem på obestämd tid. Det uppskattas inte av en skränande rasist på gatan. Han tar kameran och kastar den i backen.
Platsen som hon och de övriga syriska flyktingarna kommer till Brexitåret 2016 är en avfolkad gruvby på dekis. På den slitna puben The old oak tycks en grupp stamgäster ha suttit sedan gruvstrejkernas 1980-tal och utbytt bitterheter och skvaller över en öl. Nykomlingarna ses inte med blida ögon.
Men pubägaren TJ (Dave Turner) blir god vän med Yara. Tillsammans utarbetar de en plan för att hantera bybornas skepsis och nykomlingarnas isolering.
Ken Loachs diskbänksrealism har varit glödande sedan debuten med dokumentären om en hemlös kvinna, "Cathy come home" (1967). Han har berättat om dysfunktionella familjer, arbetslöshet, politiska motsättningar på Irland och senast om gig-ekonomins verkningar för en familj i "Sorry we missed you".
"Jag valde att se hopp och styrka genom kameran", säger Yara om sina foton från det krigsdrabbade Syrien. Kanske är det en nyckelreplik för den nu 87-årige filmskaparen Ken Loach och hans manusförfattare sedan decennier tillbaka, Paul Laverty.
Manuset ter sig dock tunt denna gång och innehåller storslagna brandtal och klichétunga repliker i stil med "vi kan ju inte ens ta hand om våra egna". Det är ändå omisskänneligt skapat av duon, färgat av såväl empati för de som är klämda av det ekonomiska systemet, som av idealism och humanism – och av en tro på att människor kan ändra sig till det bättre.
Men det kan vara smärtsamt att se en Ken Loach-film. I dem bottnar alltid människors ondska i ren dumhet. Här är det främlingsfientlighet som blir till handgripligheter och ett par obehagliga kamphundar som får gestalta förstockad illvilja. Regissörens rödglödgade ilska mot samhällsstrukturer har dock mattats med åren medan hans sentimentalitet får ta mer plats.
"The old oak" är inte någon sammanfattning av ett halvsekellångt filmskapande. Mer ett fragment från en komplicerad samtid, berättat med vemod som grundackord. Men i slutscenerna finns hopp som fortfarande är glödande.