I flera års tid reser historikern Maja Hagerman runt i Sverige. Tidigt om mornarna kliver hon upp ur hotellsängen, långt innan hotellfrukosten vankas, för att skriva ner sina betraktelser över landet. Jag ser henne där, i skumljuset, i skenet av det förflutna som hon så klokt beskriver i sin nya bok "Trådarna i väven".
Hagerman besöker hembygdsföreningar, gruvor, museer, kulturföreningar och bibliotek. Hon krafsar mossan från hällristningarna, avläser spåren från skålgropar, hittar forna industrier och stillnade vattenhjul, kikar långt in i arkiv och kyrkböcker.
Hon träffar människor från landets alla delar. Ställen majoriteten av oss aldrig ens hört talas om. Bygder som ruvar på det förflutna på ett sätt som för den oinvigde kan liknas vid analfabetism.
I ett slags essäistiskt resereportage väver Maja Hagerman fram en nyanserad bild av Sverige och den så kallade svenskheten. Den blir ett slags kontrast till berättelsen om Sverige och det svenska kulturarvet som har blivit allt mer likriktad och endimensionell i takt med att Sverigedemokraterna och nationalismen har vuxit sig allt starkare. De bruna krafterna försöker anpassa kulturarvet efter deras syften, på samma sätt som historien så ofta förvanskats av makten för att skönmåla sitt eftermäle. Eller som när nazisterna använde skandinaviska hällristningar som ett slags bevis för den germanska rasens ursprung.
Detta är en kamp, eller snarare ett slags "kidnappning", av den svenska historien. Man ska inte glömma att historieskrivningen oftast varit politiskt färgad vilket Hagerman inte minst visar med sina tydliga exempel när det kommer till de nationella minoriteterna som mer eller mindre har eliminerats ur den svenska historien av majoritetssamhället.
"Trådarna i väven", precis som så mycket annat av det Maja Hagerman har skrivit, lyckas göra dessa identitetsstrider verkliga, för var hon än kommer så finner hon tecken på att samerna, finnarna och resande har levat här hela tiden.
Det är en intressant bok, den liksom kryper sig på en i sin lågmäldhet, där jag som läsare blir lika förvånad som Hagerman över av alla historiska fenomen, allt det "häpnadsväckande" som hon springer på runt om i Sverige. Men boken kan emellanåt kännas lite väl långsam i sitt flanörlika berättarsätt. Hagerman går aldrig riktigt utanför sig själv och sina tankar och under läsningens gång kommer jag att tänka på Po Tidholms reportagebok "Norrland" och hade önskat mig mer av den sortens handgripliga "sammandrabbning" med lokalbefolkningen.
Men intressantast är ändå hennes skarpsynta reflektioner kring förvaltandet av vår nutidshistoria, eller snarare, vårdslösheten av densamma. Precis på samma sätt som grävskoporna satte "tänderna" i Stockholms innerstad och rev större delen av den gamla bebyggelsen raserar vi i dag minnet av folkhemmet, hos Hagerman representerat av Brantings undanskyfflade skrivbord.
Men framförallt visar Maja Hagerman på samband och vägen som har lett oss hit. Allt det som har format oss. Vi monterade ner välfärdssamhället till förmån för individualismen och nu står vi här med människor utan bostad, utan sammanhang och djup fattigdom.
Det är som om vi inte har lärt oss någonting av historien.