Det blev ett något kortare program än brukligt när Uppsala Kammarsolisterna inledde sin säsong under söndagen. Men det var desto tätare musikaliskt. Med både Richard Strauss ”Metamorfoser” och Arnold Schönbergs ”Verklärte Nacht” kunde man inte önska så mycket mer.
Det är en intressant kombination av verk, de känns på något vis som syskon. Båda finns i versioner för större ensemble, ”Metamorfoser” skrevs 1944 under ett fortsatt brinnande världskrig (dock på sin sluttamp) ungefär samtidigt som ”Verklärte Nacht” arrangerades för stråksextett. Den gjordes i sin ursprungsversion 1917, i slutet av ett annat världskrig.
Uppsala Kammarsolister hade själva genomgått en metamorfos sedan jag hörde den eminenta ensemblen sist (det har också gått oförsvarligt lång tid sedan sist av olika orsaker). Förutom violinisterna Klara Hellgren & Nils-Erik Sparf och cellisten Per Nyström hade man nu ordinarie Ylva-Li Zilliacus och Brusk Zanganeh på viola (den sistnämnde en kroppsligt uttrycksfull inhoppare för kvällen för Bernt Lysell). Detta plus två gäster, Marie McLeod, cello, och Håkan Ehrén, kontrabas, från Kungliga Filharmonikerna.
Mest imponerade blev tolkningen av ”Metamorfoser” i sin form för stråkseptett. Från de inledande ackorden på fyra stråkar som sakta övergick till hela ensemblen, över små insprängda hyllningar till bland andra Beethoven, till det borttynande slutet där musikernas till slut satt med stråkarna lyftade i andäktig tystnad. Det var en mäktig och berörande stund efter all den smärtsamt vackra musik som hade föregått den. Här visade Kammarsolisterna bortom all kritik igen vilken fantastisk ensemble de är. Det känns rikt att ha en sådan på plats lokalt.
Klara Hellgren läste dikten av Richard Dehmel – kompis med August Strindberg – som inspirerade Arnold Schönberg till sitt mästerverk ”Verklärte Nacht” som inledning till framförandet, nog så fascinerande bara poesin där. Den överfördes fint till musiken också. Även om jag nog föredrar versionen för stråkorkester, så gjordes den här för stråksextett mycket bra. Verket blir lite naknare och råare så här, jag saknade lite den där skimrande kvaliteten som den större ensemblen ger, men samtidigt också tydligare. Omväxling är ju sin egen belöning den också.
Och hur som helst, rikt belönad blev man som besökare av säsongens inledningskonsert. Den fortsatta repertoaren lovar mycket gott också.