Lunchkabaré

Låt oss lustiga vara

Regi: Petra Brylander. 

Medverkande: Aksel Morisse, Simon Reithner, Madeleine Ferraud Norberg, Alexander Lindberg och Per Wickström.

Uppsala stadsteater, onsdag

Brasan är tänd i öppna spisen och på spiselkransen tronar levande ljus och en rödvit chokladask med två lager praliner. Manegen ser ut att vara krattad för ett julfirande av modell 1A. Så blir det inte. 

På scenen uppenbarar sig nämligen fyra ångestridna tomtegubbar  i svarta mantlar (Aksel Morisse, Simon Reithner, Madeleine Ferraud Norberg och Alexander Lindberg). Totalt osynkat och glädjelöst hasplar de ur sig "Hej tomtegubbar slå i glasen låt oss lustiga vara".  

När pianisten Per Wickström upplyser den dystra kvartetten om att julen är glädjens högtid och att "lustig" ska tolkas som "glad" och inte "märklig", åker mantlarna av och kabarén kan börja.

Vad får sig publiken då till livs förutom julbuffén som ingår?  Ganska mycket faktiskt. En timmes underhållning är inte så illa en disig och järngrå novemberdag. 

Allt är inte lika roligt. Numret med de medvetet usla ordvitsarna är i lamaste laget, liksom jul-tv-inslaget med kocken som hatar julmat. 

Mungiporna åker upp desto mer i nummer där regissören Petra Brylander och ensemblen vrider det hela ett kvarts varv extra. Som när Simon Reithners stalledräng bokstavligen tappar texten till våra mest kända julsånger. Han chansar vilt, fortsätter sjunga och får ur sig textrader som onekligen lockar till skratt.

Alexander Lindberg gör också en udda figur som återkommer i flera nummer. Totalt distanslös och påflugen hänger han sig på kollegan (Aksel Morisse) och lyckas så när bjuda in sig själv på julafton. Det blir en orgie i obekväma situationer.

Även Madeleine Ferraud Norberg tar ut svängarna i flera nummer. Hennes neurotiska julfirare, utrustad med en mycket gäll röst och en mycket östgötsk dialekt, är på pricken. 

Fast det är faktiskt inte hon som når högst decibeltal under premiären. Det gör den byggjobbare som drar i gång borren på våningen ovanför. Till slut får teaterchefen själv, Petra Brylander, gå upp på scenen och förklara det som alla vid det laget insett: det här hör inte till föreställningen.

Slutet gott, allting gott trots borrandet. Finalen utvecklas till ett vildsint och hysteriskt dansnummer, fullt i klass med bröderna Marklunds uppvisningar i slutet av varje avsnitt av Pistvakt.