Bachs Juloratorium del 1 skildrar Jesu födelse, del 2 hur herdar får budskapet av änglaskaran att en frälsare är född och del 3 hur herdarna kommer att beskåda och förundras över barnet i Betlehems krubba. Bach själv framförde del 1 på juldagen 1734 (korrekt kronologi), så att som i Uppsala framföra alla tre första delarna första advent är milt sagt att gå händelserna i förväg. Men det har blivit kär tradition, så varför argumentera?
Söndagens framförande lämnade mycket i övrigt att önska. Så pass mycket att det är lugnast att börja med det positiva: Kören kunde i och för sig gärna haft fler tenorer och basar men presterade en jämn och dynamiskt varierad klang. Orkestern trakterade sina historiska instrument förstklassigt, kollektivt eller i solouppgifter. Särskilt sektionen med två oboe d´amore och två oboe da caccia samt de tre naturtrumpeterna gav ädelt klangligt lyft.
Det första av dagens problem faller nog främst på dirigent Ulrik Anderssons lott. De snabba tempi han ofta valde satte både sångare och musiker i samspelsproblem, och att höra detta redan i inledningskören bådade inte gott. Snabba tempi blir ofta i domkyrkans långa efterklang mest till grötig klang rent generellt. Bättre omtanke om sångare (både kör och solister) samt instrumentalister kan nog vara befogad.
Det andra problemet hade med vokalsolisterna att göra. Bäst av dem alla var utan tvekan tenorsolisten Leif Aruhn-Solén. Han fungerade utmärkt i evangelist-recitativen, och i sin aria frossade han både i bel canto och rena röstekvilibristiken. Bassolisten Peter Boman hade till en början en tendens till underintonation och osäker rytmik, men bättrade sig och avslutade mycket imponerande. Altsolisten Ulrika Skarby kändes mer som mezzosopran med svårighet att göra sig hörd i lägre register, men sjöng med inlevelse och lyckades i sin sista aria tillsammans med soloviolinen göra en mycket uttrycksfull tolkning. Sopransolisten Maria Metzler Saedéns röst är nog mer lämpad för senromantisk musik, till exempel Wagner, än för barockmusik. Visst är vibrato tillåtet i barockmusik, men bara som tillfälligt ornament. Att sjunga med ständigt, och dessutom starkt vibrato, så starkt att det bland är svårt att uppfatta avsedd tonhöjd är en plåga att höra på. Nej, jag hoppas på bättre nästa år!