Serieroman
Joanna Rubin Dranger
Dolda judiska liv
Albert Bonniers förlag
Det jag fastnar mest för i Joanna Rubin Drangers nya bok är självmotsägelserna. Pappan som tycker att det är viktigt att inte tappa kontakten med det judiska men som samtidigt förbjuder sina barn att berätta att de är judar. Kvinnan som saknar judiska sammanhang men som inte vågar gå med i Judiska församlingen eller känner sig bekväm med att hennes syster skriver om deras släkt. Mannen som har gjort två stora tatueringar med judiska symboler på sina armar men som samtidigt vill dölja sin judiska identitet i nya sammanhang.
Joanna Rubin Dranger är serietecknare och slog igenom med serieromanerna "Fröken Livrädd & Kärleken" (1999) och "Fröken Märkvärdig & Karriären" (2001). Häromåret gav hon ut serieromanen "Ihågkom oss till liv" där hon tecknar berättelsen om vad som hände judiska släktingar som försvann under andra världskriget. Boken tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2023.
"Dolda judiska liv" är en direkt konsekvens av den prisade boken. Efter "Ihågkom oss till liv" har Joanan Rubin Dranger nämligen fått ett mejl från en läsare som tidigt lärt sig att det är viktigt att dölja sin judiska identitet. Och på ett boksamtal strax därpå pratar Dranger med en kvinna som säger snudd på samma sak. Samtalen blir upprinnelsen till boken som består av fem tecknade berättelser och över 30 intervjuer med personer som på ett eller annat sätt upplever att de behöver dölja sin judiska identitet i dagens Sverige.
Intervjuerna är berörande och ger verkligen en intressant förståelse för att antisemitism är ett utbrett problem. Särskilt intervjun med kvinnan som hoppar av konstskolan för att hon inte vågar göra projekt om sin judiskhet. Men att boken domineras av text och att teckningarna mest fungerar som porträtt i stället för att gestalta känslor och längre skeenden är en besvikelse. Textmassan gör boken onödigt tung och lite platt och jag funderar på varför Joanna Rubin Dranger inte har låtit hela boken vara mer som de tecknade delarna.
Att det inte riktigt finns någon undertext och att alla håller med varandra gör också att man ibland önskar sig lite mer kritiska frågor och debatt. För vägen fram till att alla kan vara öppna med sin judiskhet måste väl ändå gå genom mer dialog, snarare än isolering?