Ett svartklätt följe bär in en kista, sjungande Vintern rasat i ett i och för sig mycket vackert mollarrangemang. Någon utklädd till döden själv öppnar kistan och tar hand om den gyllene trombon som vilar i den. Han börjar spela något jazzigt i New Orleans-stil och den lugubra stämningen lättar. Är detta början på något? Nej det är slutet på den historia som kommer att utspela sig på scenen. Men först ska kören sjunga Dallapiccolas Estate, lätt och vackert. Förste gästen, världskände trombonisten och sångaren Nils Landgren gör entré och framför med kören ett lyriskt arrangemang av Blackbird. Hm, spelar inte Nils Landgren på en gyllene trombon?
Gäst nummer två visar sig vara en av Sveriges främsta imitatörer, Rachel Molin, utklädd till Lill-Babs. Ingen fullträff men det skulle bli bättre. Efter ett mycket underhållande stycke av en svårstavad tjeckisk tonsättare med förflyttningar, notbyten och diverse incidenter som kören utförde utmärkt, både sceniskt och sångligt, återkommer hon i sin andra apparition för dagen. Hon är Birgitta GW Persson, Leif GW Perssons syster, och gör en otroligt pricksäker imitation av denne. Hon leder en utredning som gäller falsk tonangivelse, ett allvarligt brott. Medan hon utreder firar kören Pink Floyds 50-årsjubileum med ett storslaget framförande av tre av gruppens största hits, Another brick wall, Astronomy Dominé och Shine on you crazy diamond, komplett med utarbetad koreografi, trombonspel av Nils Landgren och gästspel av Andreas Lindgren på gitarr. Stort jubel.
Hur ska man toppa det här? Omöjligt. Kören går istället från max till mini och drar ned tempo och volym med ett känsligt framförande av John Taveners O beauty of thy divinity, följd av Bachs air ur orkestersvit i C-Dur. Nils Landgren improviserar, litet torftigt i första föreställningen, säkert bättre i de följande. Men Birgitta GW Persson ger sig inte. Hon återkommer flera gånger med förvirrade rapporter om spaningsläget och excellerar i enkla skämt och ordvitsar som är så dåliga att de är bra. Just när man börjar önska att utredningen snart ska vara avslutad så är den det. Det är Nils Landgren som är den skyldige och han döms på stående fot att ge upp sin trombon. Det var så den hamnade i kistan! Ett slags happy end blir det ändå när Nils och Birgitta GW oväntat finner varandra i en laddad duett. Avslutningen blir ännu ett jubileum; det är 100 år sedan Frank Sinatra föddes och det ger anledning att fira med showiga arr av Strangers in the night, Something stupid och Come fly with me.