I en tegelsten till bok (726 tätskrivna sidor) greppar Jonas Hassen Khemiri över 35 år, en mängd gestalter och händelsekedjor, samhällsutvecklingen, utanförskapet som följer av att ha en svensk och en tunisisk förälder och revanschlustan som följer på utanförskapet – och mycket mer. Det är en berättelse – eller snarare hundra – som forsar fram i fri fart som trafiken på Autobahn och bara ibland saktar av i dialog eller traditionell gestaltning. Det är en roman att bäras med av – eller att känna sig överkörd av.
Berättarjaget delar såväl namn som biografi med författaren själv. Ändå ska man nog inte vara allt för säker på att bokens Jonas är en exakt kopia av författaren. För det här är en berättare som svänger sig med lögner och halvsanningar, som leker och luras med fantasier och verklighet, ändrar sig, låtsas och skojar – och vars uttalade syfte är att bli sin egen myt, att bygga sitt liv så att det blir en bra historia. Här finns pappan vars erkänsla och kärlek han aldrig får, den underliggande rasismen och den glödande hämndlystnaden på samhället och svennarna som den föder, skrivandet, misslyckandena, de en efter en avverkade flickvännerna, resorna. Ordet egotrippat är svårt att undvika. Men i detta finns också ett direkt och bitvis brutalt ärligt tilltal som berör, som när Jonas väntar oanmäld vid sin flickväns port i Paris och inom sig målar upp ångestfyllda bilder av hur hon kommer att avvisa honom. Det gör ont att läsa.
Så är det också de tre systrarna, vars liv skildras växelvis med Jonas-kapitlen. Det är den sansade och lite ängsliga Ina, den vilda och roliga konstnärstypen Anastasia, och så Evelyn med skrattgroparna och det vidlyftiga kärlekslivet. Deras tunisiska mamma är upptagen med sina egna problem och pappan, finländaren, är inte heller till stor hjälp. Systrarna får i stort sett klara sig själva. "De där stackars flickorna", säger Jonas mamma. Men Jonas fascineras av flickorna, i synnerhet Evelyn, hon med skrattgroparna. Det är inte direkt förälskelse, det är något annat; trådar ur det förflutna som gradvis framträder. Mikkola-systrarna är övertygade om att någon en gång har lagt en förbannelse över dem, vilket gör att de alltid förlorar det som de håller kärt. Just detta, skräcken för att förlora allt och alla som man har vågat älska, att själv bryta upp av rädsla för att bli lämnad, att svika först för att inte själv bli sviken, är nog något som många kan känna igen sig i. Och just det gestaltas mycket bra i romanen.
Ett annat centralt tema är alltså den rasism som sipprar fram mot bruna människor bland vita. Länge hanterar Jonas den genom att identifiera sig med sitt främlingskap. Han skäms över att vara född i en för "fin" stadsdel och över att morföräldrarna har hus i välbärgade Älvsjö. Men när han så småningom börjar bli framgångsrik i sitt författarskap håller det inte längre. Och om han inte är en oduglig svartskalle, vad är han då? Bitvis knockad av romanens furiösa tempo läser jag ivrigt vidare, ända fram till någonstans vid sista tredjedelen. Då kroknar jag, får svårt att behålla full koncentration och blir uppriktigt sagt ganska trött på Jonas. Desto mera uppskattar jag slutet, där Mikkola-systrarna står i centrum. Det finns romaner som faktiskt förtjänar ett megaformat. Dock är de ytterst få. Och "Systrarna" är inte en av dem.