Poesi
Jonas Brun
Namn
Pequod Press
Mitt i författaren och poeten Jonas Bruns sjätte diktsamling "Namn" drar sig diktjaget till minnes en historias som han har hört. Den handlar om en man som har börjat memorera alla namn i telefonkatalogen. I ungefär samma position befinner sig diktjaget; i myllret av ord som omger honom men som efter moderns död har tappat sin mening. Att dikta om dem blir ett sätt att återuppbygga världen.
Det är dock en värld sargad av klimatförändringar som tycks kräva en brutal omstart, för dikten provar även drömmen om den stora översvämningen som ska spola allt rent: "Efter syndafloden/ släppte Noa en duva från arken/ den återvände med en grön kvist i näbben/ hämtad från torr mark/ min mor gav mig ett namn/ som man gör/ när ett barn har fötts/ hon gav mig namnet Jonas/ hebreiska för duva".
Jonas Bruns två senaste verk, diktsamlingen "Omsorg" (2019) och den prosapoetiska memoarboken "Hon minns inte" (2021), behandlar båda två en moders långsamma försvinnande in i Alzheimers sjukdom. "Namn" blir på så sätt en fortsättning – en vacker, kontemplativ och personlig dikt som sträcker ut sig över ett sorgeår. Ibland kan dikten dock slå över i att bli redovisande och uppräknande. Namn i all ära, men som bäst är Brun när han låter dikten övergå i (för)undran över allt det som ännu inte är namngett och fortfarande ligger öppet.