Rastlöst men unikt om dubbelgångare

Få nordiska dramatiker har med sådan kraft lyckats förvalta det Beckettska arvet som Jon Fosse. Hans pjäser är en uppvisning i ordknapphetens väldiga rymd. I mötet mellan två människor, må de vara älskare eller främlingar, förmår han skapa en närvaro som nästan liknar oss mer än vad vi liknar oss själva.

Därmed inte glömt att Fosse också är en produktiv författare. Han har gett ut över 40 böcker, vida översatta, när han nu ger sig in i det storartade och möjligtvis högfärdiga projektet att skriva sju romaner i en och samma svit. De två första delarna i denna septologi finns nu utgivna i ett band vars titel, "Det andra namnet", inramar dem båda. Kanske, och det lär väl visa sig senare, skriver Fosse här fram sin egen version av Första Mosebok; de första delarna sträcker sig över lika många dagar, mörker går i viss utsträckning mot ljus, och som ett stråk genom texten löper det kristna motiv som nästan alltid återkommer hos Fosse.

Det rör sig om en människa som tycks uppdelad i två. Asle, konstnären, och Asle, alkoholisten, lever i varsin by i närheten av Björgvin (eller Bergen, som vi kallar staden). De är lika i allt. Samma långa, gråa hår, samma svarta rock och läderväska. Men medan den nyktre konstnären håller sig flytande tack vare sitt måleri lever hans namne i djupa plågor på botten av glaset. Man får välja fritt vad man vill läsa in i det här tudelade ödet, och att deras attribut delas av Jon Fosse själv: kanske rör det sig om det liv som hade kunnat vara om Asle, konstnären, inte lyckats besegra spriten. Kanske handlar det om ett då och ett nu. Minnesfragment dyker ibland upp i den förres sinne, som om han lämnat en lika tragisk värld bakom sig.

Där finns en tavla som Asle inledningsvis avslutar, men som förbluffar honom. Två streck som löper över varandra i form av ett andreaskors. Eller, om man så önskar, två liv som korsar varandra och för ett ögonblick faller samman i ett. För när drickaren, drabbad av delirium tremens, somnar i snön är det hans dubbelgångare som träffar på honom och småningom får in honom på akuten.

Berättelsen rör sig framåt med glaciärlik långsamhet. Jon Fosse skriver med sin sedvanliga, oavbrutna prosa, en enda lång flödande mening som bara emellanåt avbryts av fråge- eller utropstecken. Omtagningarna är många. Ett enkelt skeende kan flöda över tiotals sidor. Således är det inte förvånande att dessa sju romaner redan sägs vara skrivna; man får bilden av en författare som häller texten ur sitt inre. Inte i något vansinne eller ens rus, snarare som en stillsam meditation.

Det är ett storverk, ja, vilket vi förresten får veta redan på bokens omslag. Speciellt i psykologiskt hänseende är Fosses djupdykning i det enskilda sinnet en unik händelse. I vidare bemärkelse kan man dock uppleva en viss rastlöshet inför romanens anspråk, dess långsamhet, dess repetitiva mantra av "tänker jag, tänker jag, tänker jag". Om man i dramatiken slås av precisionen drabbas man här av något annat – överflödet, som inte är lika enkelt att övermannas av.

Översättningen kräver att få berömmas i egen rätt. Lars Andersson har en mycket särskild förmåga att ta det norska in i det svenska och låta en författaregen nyans finnas kvar i språket. "Det är dem väl unt", kan han skriva, och väcka till liv ett adverb som länge slumrat. Med sådana små vändningar lyckas han ofta markera den klagande melodin i Jon Fosses epos.