Konsert
John Fogerty
Botaniska Trädgården, Uppsala
Tisdag 5 juni
I slutet av 60-talet: en ung man i ett framgångsrikt band som kan konsten att göra slagkraftiga låtar på enkla harmonier. Några år senare: osams i bandet, vansinnigt kontrakt hindrar mannen från att till och med få spela sin egen musik. Femtio år senare: Den nu nyss fyllda 78-årige mannen är genuint glad över att kontraktstiden gått ut och att han får dela sin låtskatt med oss i publiken. Avslutande låten i ordinarie set, ”Fortunate son” får byta lite i texten, John Fogerty ser sig nog till slut som en lycklig man.
Vädermakterna log dessutom mot John Fogerty när han gästade Uppsala på nationaldagsaftonen. Om det nu berodde på låtar som ”Have you ever seen the rain” och ”Who’ll stop the rain” så kom inte en droppe. Till och med fullmånen som fick sin hyllning i inledande ”Bad moon rising” visade sig från sin bästa sida.
Det är också lätt att känna sympati för John Fogerty som fått kämpa så orättvist i musikindustrin. Han visade ingen bitterhet dock, snarare som att han samlat energi under sin exil. Majoriteten av konsertinnehållet var från tiden med Creedence Clearwater Revival och där varenda en är hit i sin egen rätt. Det märktes också på publiken som kunde sjunga med i varenda strof. Hela listan fanns med, jag kommer inte på en enda låt jag saknade.
Bakom sig hade han ett kompetent om än ganska anonymt band. Saxofonisten som dök upp i några låtar var den som märktes mest.
Han delade gärna med sig från scenen om sitt liv. Inte minst vad hans gitarrer betytt för honom. Historien om hur hans älsklingsgitarr försvann och kom tillbaka efter flera decennier var rörande i sig. Hans uppfattning av sig själv som gitarrhjälte har dock alltid varit lite överdriven och det är den fortfarande. Det är inte där hans storhet ligger, det är rösten. Även om den förstås i denna ålder mist lite av sin spänst så fanns magin där. Det gjorde att låtarna höll fint fortfarande.
Familjen är också viktig. Han hyllade hustrun Julie flera gånger. Hans båda söner var förband med sitt Hearty Har och kom upp på scenen i de två extranumren. Avslutande ”Proud Mary” kunde ha dedicerats till nyss avlidna Tina Turner, hennes version kom ju att bli en större hit än hans egen.
Arrangemanget i Botan flöt på utan större incidenter (om än någon) och de många ordningsvakterna kunde njuta av musiken i den ljumma försommarkvällen, de också.