För sju år sedan lyckades Dublinfilmaren John Carney med det omöjliga. Med en minimal budget och oprövade skådespelare skapade han en världssuccé. "Once" var en grynigt filmad indiemusikal om en irländsk gatumusiker som möter en tjeckisk blomsterflicka. Ljuv musik uppstår (bildligt och bokstavligt) men det förflutna kommer i vägen för deras eventuella framtid tillsammans.
Filmen blev varmt mottagen, hyllades av Steven Spielberg och belönades med en Oscar för bästa låt ("Falling slowly" med huvudrollsinnehavarna Glen Hansard och Markéta Irglová). Tack vare sin okonstlade anti-romcom blev John Carney ett namn i Hollywood.
Det är med den paradoxen i huvudet som jag har känt en viss vånda inför hans nya film. "Sånger från Manhattan" är inspelad i USA med en väl tilltagen budget, snyggt foto och Keira Knightley i en av huvudrollerna. Risken att Hollywood ska ha filat bort Carneys originalitet är överhängande.
Filmen handlar om en nerdekad skivbolagsman (Mark Ruffalo) som under en rusig utekväll i New York snubblar över rå talang i form av en sorgsen singer-songwriter (Knightley). Han vill förvandla henne till nästa "Norah Jones, eller hon i Cardigans", och efter mycket tvekan går hon med på att spela in en demo - mitt i stadens brus och larm.
Hela filmen är en hipsterdröm, från Knightleys småblommiga klänningar till den oblyga New York-vurmen. Men det hjälps liksom inte, jag kan ändå inte motstå den skira musiken, rollfigurernas aviga charm, innerligheten i berättandet. Resultatet är en feelgoodfilm bortom Hollywoodklyschorna, där de svarta stråken bara förstärker känslan av kolsyrebubblor i blodomloppet.
För att berätta om de två huvudpersonernas bagage arbetar Carney med en ständigt uppbruten kronologi. Men det blir aldrig rörigt - i stället ger det filmen musikalitet och ett spännande driv.
Keira Knightley lyckas fantastiskt bra med att övertyga som sångerska. Hennes finstämda uttryck ställs i stark kontrast till det publikfriande falsettbrölet som hennes rockstjärnepojkvän Dave åstadkommer. Han spelas av Adam Levine, till vardags frontman i Maroon 5, som i allt väsentligt verkar spela sig själv. Man kan inte låta bli att undra om Levine ens är medveten om att han är filmens narr. En sak kan man dock vara säker på: John Carney håller stilen.