Ibland tänker jag att det till varje stort författarskap finns en nyckel, något grundläggande man måste förstå, för att författarskapet ska öppna upp sig och visa sina innersta hemligheter för uttolkaren. Med Lars Norén misstänker jag att denna grundläggande insikt är följande: Allt han skriver är i grund och botten musik. Om en Norénuppsättning är lyckad eller inte hänger nästan alltid på just detta, om regissör och ensemble lyckats fånga textens musik. Två av de bästa Noréntolkningar jag sett på senare år har båda varit djupt och utpräglat musikaliska, ”Stillheten” på Stockholms stadsteater och ”Och ge oss skuggorna” på Dramaten. Bägge signerade Eirik Stubø.
När jag så bevittnar premiären av ”Natten är dagens mor” på Uppsala stadsteater befarar jag till en början att ensemble och regissör inte funnit den musikaliska nyckeln. Det haltar en aning. Rytmen, tonen, kort sagt musiken, infinner sig inte riktigt. Men så händer successivt något. Rytmen börjar falla på plats, tonen alltmer infinna sig. Och de rollgestaltningar som jag till en början tyckte lutade åt det nästan ytligt karikatyrmässiga djupnar och får trovärdighet. Liv uppstår. Och uppsättningen framstår för mig plötsligt som ett ypperligt exempel på ett av de utmärkande dragen för teaterkonsten, det vill säga att en teateruppsättning är något organiskt, något levande som alldeles nu utspelar sig framför våra ögon. Varje föreställning lever sitt eget liv, utvecklas och blir till i det närvarande nuet.
Att detta är den upplevelse som Hugo Hansén, som för övrigt började sin regissörsbana bland Uppsalas studentteatrar, lyckas skapa med sin uppsättning är smått kongenialt. För om Noréns pjäser är musik, så är ”Natten är dagens mor” ett jazznummer, där ju det improviserade nuet är så centralt. Att Sven Haraldssons tidstypiska scenbild ligger insvept i en lätt jazzklubbsliknande rök är mycket passande, snyggt belyst av Mats Öhlins ljus. Och likt någon av de jazzmusiker som bröderna David och Georg dyrkar söker sig även samtliga i ensemblen fram till sina rollfigurers grundmelodier.
Noréns stora genombrottspjäs från 1982 behöver knappast någon introduktion, de flesta kan grunderna i detta drama om en familj söndertrasad av faderns alkoholism. Gustav Levin spelar här ytterst trovärdigt upp hela alkoholistens repertoar – lögnerna, ångern, förnekelsen, de aggressiva utspelen. Lolo Elwins sorg är lika hård som avgrundsdjup, Francisco Sobrados ilska sylvass. Mitt i detta finns den sköre David, ömtåligt gestaltad av Ole Øwre.
Ja, tillslut blir detta ändå en uppsättning som finner sin ton, hittar musiken. En uppsättning som verkligen gör det som all god teater måste göra. Den lever.