Jazzig jul med Jill Johnson

Jill Johnson och Sandviken Big Band bjöd på julsånger i storbandsjazztappning på fredagskvällen. Trivsamt men ojämnt, tycker Stefan Warnqvist.

Jill Johnsson firade jul i Konserthuset.

Jill Johnsson firade jul i Konserthuset.

Foto: Magnus Ragnvid

Recension2018-12-21 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Folkkära Jill Johnson har många strängar på sin lyra och rör sig lika hemvant i country som pop och rock. Under hösten har det varit julsånger i storbandsjazztappning som gällt. Tillsammans med 50-årsjubilerande Sandviken Big Band och närmast legendariske dirigenten Anders Berglund har hon kuskat land och rike runt i fem veckor. På fredagskvällen var det dags för spelning i ett nästan fullsatt Uppsalas konserthus.

Berglund och det 18 man starka Sandviken Big Band inledde konserten utan huvudpersonen. När hon efter en stund gjorde entré i julröd klänning låt steg jublet.

”Man brukar säga att det går en julskiva per artistkarriär, men jag har redan kommit undan med tre stycken”, skojade Johnson i början av konserten. Att hon älskar julen framgår tydligt genom såväl sagda julalbum och höstens turné som av de personliga anekdoterna kring egna julminnen som hon berättade mellan låtarna. Bitvis blev hon dock lite väl privat i detaljer kring julklappar, juldrinkar och vilka konsekvenser hennes skilsmässa får på årets julfirande.

Repertoaren för aftonen inriktades i hög grad på låtar hämtade från ”Christmas Island”, hennes senaste julalbum som gavs ut förra året. Klassiker som ”Let it snow”, ”It’s beginning to look a lot like Christmas” och ”Winter wonderland” framfördes, men den där extra gnistan som behövs för att ge dessa sönderspelade låtar vitalitet saknades denna kväll. Johnson är en karismatisk scenperson och det brukar vara mer intensitet när hon står på scenen, men under första halvan av konserten kändes det som att hon mest gick på rutin. Undantaget var hennes finstämda tolkning av Frank Sinatras ”Mistletoe and holly” där hennes kvaliteter som artist verkligen kom fram.

Efter en instrumental julmedley utan Johnson kom hon tillbaka i ny klänning och med påtagligt mer energi. Storbandsjazzen varvades med mer avskalad instrumentering och spelningen växte för varje låt mot slutet. Första extranumret blev ”I can’t give you anything but love, baby”, där Johnsons inlevelsefulla sång ackompanjerades endast av Anders Berglunds pianospel och orkesterns fingerknäppningar. Den följdes av en förstklassig tolkning av Bing Crosbys ”Silver bells”, som fick runda av kvällen.

När konserten var som bäst fick Jill Johnson, Anders Berglund och Sandviken Big Band till den rätta julstämningen. Helhetsintrycket blir dock en visserligen trivsam men alltför ojämn konsert.

Musik

Jill Johnson & Sandviken Big Band