Joel Lyssarides debut-CD i höstas, "Dreamer", fick samstämmiga och oreserverade lovord från alla kritiker. Inget försiktigt prat om den "lovande" unge pianisten, för här hade en färdig jazzmusiker stigit fram. Åven om det var hans första platta så är Joel Lyssarides ingen nybörjare. Han har de senaste fem-sex åren samlat ihop en lång meritlista, både som klassisk pianist, jazzpianist och kompositör. Samtidigt känns det som om han fortfarande är på väg någonstans. En snabbkoll i recensionerna av debutalbumet visar att associationerna går åt vitt skilda håll: Esbjörn Svensson, Bobo Stensson, Jan Johansson, Dave Brubeck, folkmusik, och någons tankar går till klassiska kompositörer som Schubert. För min del tror jag att Lyssarides har något helt unikt på gång som är enbart hans.
Genomgående för Lyssarides kompositioner är att låta pianot eller - ofta - basen väva vackra melodier utan början och utan tydligt slut på en varp av brutna pianoackord, med utflykter i improvisationer av något av instrumenten. Han har en böjelse för att låta kompositionerna löpa i 3/4-takt, vilket ger även de långsammaste av dem en skön svikt. Konserten i fredags kväll innehöll förstås mycket material från "Dreamer". Inledningsvis utlovade Lyssarides att trion skulle spela hela albumet under konserten. Så blev det förstås inte, dessbättre, för det är givetvis klart roligare att i en livekonsert höra litet färre låtar med mera innehåll; längre intron, fler soloimprovisationer och, i detta fall, ofta en lång coda (codan är en Lyssarides-specialitet; hans låtar är sällan slut när man tror att de är det).
De låtar som gjorde störst intryck var "Meditation", en långsam låt som inte hade hämtats från plattan men som "nog kommer på nästa", en förlängd version av"Silent Agreement" där Niklas Fernqvist hade en stor roll, "Björninnan", en melodi av C J L Almquist som Lyssarides pappa brukade sjunga för honom för att få honom att somna, utomordentligt vackert och innerligt framfört på solopiano, och mästerverket "Umbra", en sångbar melodi som börjar i folkviseton för att övergå i svängigt uptempo och utmynna i ett rofyllt slut.
Efter albumets titellåt "Dreamer" kom som slutlåt svängiga "Self portrait" med hälsningen att vi skulle förstå varför den hette så när vi hörde den. Den bjöd på både lugna och svängiga partier och kanske är nyckeln till titeln att Lyssarides är just så; både det ena och det andra. I intimt samspel med sina ständiga och virtuosa följeslagare, Niklas Fernqvist på bas och Rasmus Svensson Blixt på slagverk tillverkar han lyrisk jazz på högsta nivå och jag väntar med spänning på hur den kommer att utvecklas.