Konsert
Jakob Hellman
Katalin
14 oktober
Nåja, helt orimlig är inte mystiken kring honom. 1989 blev den då 24-årige Hellman snabbt popsveriges posterboy när han gav ut debutalbumet ”... och det stora havet”, som än i dag ses som ett av de bästa svenska popalbumen någonsin. Sen hände i princip ingenting på flera decennier. Förra hösten var han med i succéprogrammet "Så mycket bättre", och i januari i år kom äntligen uppföljaren till debutalbumet: ”Äntligen borta”.
Tack vare detta har han lyckats tilltala en yngre publik, vars föräldrar säkert fortfarande bara var vänner när debutalbumet kom. Kvällen balanserar därför väl mellan nytt och gammalt material. ”Vara vänner”, ”Tårarna” och ”Hon har ett sätt” är naturligtvis stora publikfavoriter. Så mycket bättre-tolkningar som ”Säg inte nånting” och ”I skydd av mörkret” och deras elektroniska sound blir uppfriskande inslag. Stort jubel får även Perssons Pack-låten ”Tusen dagar härifrån”, under vilken Hellman får förstärkning av artisten Kitok. Även Mattias Alkberg, som även agerade förband, gästar scenen.
De gamla låtarna uppfattas är inte blott nostalgiska. I och med att Hellman knappt rört vid dem de senaste 32 åren har de fått ligga ostört på botten av ungdomens källa. De känns fortfarande fräscha och kul. Ingen, inte ens han själv, tycks ha hunnit tröttna på dem. Men att hålla avstånd sitter i muskelminnet på publiken, som inte riktigt vågar släppa loss. Kanske är det därför balladerna träffar allra starkast. De nyskrivna, och kanske därför de mest ärliga låtarna ”Jag kan inte säga hejdå till dig”, ”Trettiofem” och ”Måste va lycklig nu” är alla mycket intima gåshudsögonblick.
”Sista låten nu”, säger Hellman, men någon minut in tillägger han ”inte sista”. Sedan följer jag vet inte hur många turer av att be bandet kliva av scenen, och be dem komma upp igen. ”Vi kör en till!” Hans spelglädje är påtaglig, charmigt anspråkslös och knappast särskilt perfektionistiskt. Samtidigt börjar han ibland om på en låt om han inte är nöjd med starten. Han repeterar en vers om han inte sjungit den bra nog. Hur perfektionisten Hellman fungerar är kanske trots allt ett mysterium.