Det är ju alltid svårt att ge sig på att skildra ikonerna, de stora namnen. Man riskerar alltid att trampa någon på tårna, att förtörna någons världsbild. Pablo Larraín vågar att med hjälp av Guillermo Calderóns manus ta hand om Chiles – och världens – stora poet och Nobelpristagare Pablo Neruda i filmen med samma namn.
Han fokuserar på åren från 1948 då Neruda måste bege sig på flykt från Chile under flera år efter att ha kritiserat den chilenska regeringen. Poeten var i högsta grad även politiker och satt som senator för det chilenska kommunistpartiet som förbjöds.
Han jagas av den av polisen Óscar Peluchonneau, en urtyp som den nitiske och fantasilöse tjänstemannen, helt blind för vem det är han är ute efter. Gael García Bernal gör honom ändå till en mänsklig och smått ömkansvärd karaktär.
Men i fokus finns förstås Pablo Neruda, mycket skickligt spelad av Luis Gnecco. Denne får fint fram Nobelpristagarens motsägelsefulla natur. Han kom från överklassen, tillbringade gärna sin tid på bordellerna men kämpade för den fattiga arbetarklassen. En synnerligen skicklig man med orden förstås, med en vitterhet som imponerar. Han skrev också sitt magnus opus ”Canto General” under sin tid i exil. Nästan som en tänkt protest avled han strax efter att militären tagit makten i Chile 1973.
Kontrasten mellan dessa båda är filmen tema och det fungerar alldeles utmärkt. Mercedes Morán som Nerudas kärlek dela del Caril håller också liv i berättelsen. Lägg till det storslagna fotot då Neruda flyr över Anderna och ”Neruda” är en film som väl förtjänade sina Oscarsrykten tidigare i år liksom alla andra priser som den fått.