Behöver vi verkligen en svenskförfattad biografi om Benjamin Franklin?
Jag ställer mig frågan innan jag börjar läsa Lennart Oldenburgs nysläppta bok, som är den första svenska biografin om Franklin sedan 1943. Den amerikanske vetenskapsmannen och politikern – som hade en betydande roll i författandet av självständighetshetsförklaringen, men som kanske mest är känd för att han flög en drake under ett åskoväder och sedan uppfann åskledaren – pryder fortfarande hundradollarsedeln ”over there”.
Efter några kapitel tänker jag att, ja, det kanske trots allt är en historisk lektion i hur USA blev till som behövs dessa dagar. På sistone har supermaktens snäva tvåpartisystem och absurt starka lobbygrupper skapat en politisk status quo, med en president och en kongress som drar åt olika håll. Då kan det vara värt att minnas Benjamin Franklin, vars handlingskraft och folkbildningspatos bidrog till att bygga upp USA som union och göra landet självständigt efter åratal av brittiskt styre.
Lennart Oldenburgs grundliga och initierade bok koncentrerar sig främst på Franklin som politisk och diplomatisk aktör under åren då USA grundades; inte lika mycket på honom som människa eller på hans vetenskapliga insatser. Och visst är Förenta staternas födelse, och Franklins roll i den, en historia som är värd att berättas om och om igen: som demokratiskt experiment och en studie i mänskligt mod är det en tidlös och unik berättelse.
Det är också på sin plats att just Franklin får stå i centrum. Ofta överskuggas han annars av tidiga presidenter som Washington och Jefferson när USA:s första, stapplande steg ska sättas under lupp.
Men jag saknar en dramaturgisk ansats. Berättarflödet tenderar ofta att bli förstoppat av en alltför saklig och knastertorr prosa. Franklin verkar ha varit en ganska tråkig man – Oldenburg beskriver honom som en grå person, som ”lågmält och anspråkslöst träder in på scenen” – men en biografi om ett så händelserikt liv borde ändå inte kunna bli långtråkig. Oldenburg verkar förlita sig på att intressanta fakta staplade på hög ska hålla läsaren trollbunden, men det fungerar bara glimtvis. Boken är bäst när tonfallet plötsligt blir mer personligt, som i kapitlet om Franklins kvinnoaffärer. Men oftast lyser berättarglädjen med sin frånvaro.
Det är synd. Som det är nu fungerar boken bra som kurslitteratur. Men som en ren läsupplevelse lämnar den en del i övrigt att önska.