Den breda kulturjournalistiken kan ibland kännas som det meningslösas konst. Det behöver man inte vara en stockkonservativ Access-prenumerant med guldåldersdrömmar för att tycka. Hur många slöa, standardiserade ”reportage” om skådespelare och artister har man inte tragglat sig igenom med samma känsla som efter att ha molat i sig vit formfranska och marmelad? Svårast har jag för porträtten. Det är någonting med reporterns underlägsna roll inför intervjuobjektet, Den Stora Konstnären, som brukar göra dem så svåra. Problemet tycks ligga i själva genren: för att skapa en informationstät och gestaltande text utnyttjas intervjuobjektets varje gest, varje konstpaus, till att laddas med mening. Som om det inte var nog brukar reportern dessutom vinnlägga sig om en självironisk ton. Jag har själv gjort det. Det är ett enkelt berättartekniskt grepp. Men resultatet blir journalistisk luft.
Den stora behållningen med Gidlunds reportage och intervjuer som ges ut i ”Mot monsunens hjärta” är att man slipper allt det där. Bäst är han när han står helt jämsides med, ja personligt nära, dem han intervjuar. Som Carl Norén, bandkamraten i Sugarplum fairy, eller vännerna i Mando Diao.
När han möter Sture Bergwall når boken sin höjdpunkt. Skrivandet får ett slags nödvändighetens tyngd som definitivt drar ned det från de kulturjournalistiska standardformuleringarnas fladdrande prosa till en språkligt konkret och innehållsligt djupt existentiell botten. Det är på liv och död. Gidlund kämpar mot cancern och Bergwall mot ångesten i att ha kastat bort ett liv bakom galler. För båda är döden alldeles närvarande.