Teater
De förlorade hjältarnas land
Uppsala stadsteater, lilla scenen
Regi och manus: Jonas Österberg Nilsson
I rollerna: Aksel Morisse, David Rangborg, Simon Reithner
Urpremiär: 30 oktober
Vätgasballongen med den tre man starka polarexpeditionen, ledd av ingenjör Andrée, lyfte sommaren 1897. Men den kom aldrig fram till Nordpolen. Först 33 år senare hittades resterna av expeditionen på Vitön, en bra bit från målet.
Det har länge varit en gåta för vetenskapen hur de tre männen i denna misslyckade expedition dog. Men det är också intressant hur deras dagar som nödlandade fortgick. Dramatikern och regissören Jonas Österberg Nilsson försöker ge en bild av det i sin nyskrivna och kammarspelsliknande pjäs.
Men innan han öppnar existentiella bråddjup påminns publiken om att vi är på teatern. En kamera följer skådespelarna bakom scenen och deras vindlande väg mot entré. Då och då följer kameran någon av dem även på scenen och filmen projiceras på fonden bakom dem som en sorts fördjupning till vad som händer.
Filmandet blir en genial distansering till stoffet, liksom när någon av rollfigurerna talar direkt till publiken. Det blir aldrig emotionellt smetigt, snarare tydligt att detta är en iscensatt fantasi. Greppet blir också intellektualiserande. De tre männens öden fascinerar, alldeles som de vore bakom objektglas i mikroskop. Verfremdung kallade teatermannen Bertolt Brecht det när publiken påmindes om att de var på teatern. Meningen var att den inte skulle bli alltför uppslukad av upplevelsen för att istället kunna reflektera vidare på sig själva och världen.
Aksel Morisses gestaltning av ingenjör Andrée är en helgjuten studie av en man med höga tankar om sin kommande odödlighet med detta stolleprov till expedition – ingen av de tre hade någon större erfarenhet av vildmarksliv. David Rangborg spelar den psykiskt instabila Knut Fraenkel, medan Simon Reitner gör den unga nyförlovade Nils Strindberg. Hans skrivande av brev till fästmön är föreställningens romantiska inslag. Trots frånvaron av en kvinnoroll, finns ändå drömmen om en med på scenen.
Att skildra relationer under arktisk och emotionell press bland tre 1800-talsmän är nog inte det lättaste. Men replikerna är uppdaterade till våra dagars språkbruk och de tre har också stunder av självironisk humor över den hopplösa situationen. Anakronismerna gör att språket inte bildar någon styltig barriär till pjäsen. Fast det är väl ingen som vet hur de verkligen pratade där i polarvärlden, omgivna av packis och isbjörnar.
Inledningsvis har skådespelarna också kläder från vår tid och byter om på scenen till mer 1800-talsmässig ballongfararmundering. Rollerna glider välvallat mellan tidslagren.
Välvallade tycks också scenarbetarnas block och taljor vara när de manövrerar ballongfararkorgen och annat från sidan av scenen, svartklädda men fullt synliga.
Men de tre nordpolsfararnas hetsiga uppgörelser blir aningen för många. Pjäsen hade kunnat strykas ner något. Någon riktig iskyla vill heller inte infinna sig, trots yrsnö och evighetslånga promenader på gångband ”på polarisen”. Föreställningen är en konstruktion som mer vill undersöka ett tillstånd än vara en dokumentär.
Ändå är det en intensiv stund i sällskap med skådespelartrion. De tre skapar ett säreget sug i det vita oändliga och bland dumdristiga drömmar om odödlighet.