John le Carré är ju den obestridlige mästaren i att skildra den mörka skuggvärld som är spioneriets. Han har filmatiserats bra flera gånger, ”Spionen som kom in från kylan”, ”Skräddaren i Panama” och ”The Constant Gardener”, nu senast ”Tinker Tailor Soldier Spy”, i regi av Tomas Alfredson på tapeten. Nya ”A most wanted man” är inget undantag.
Här finns de ingredienser som krävs: intelligent systematik, spänning, svek och en tydlig kritik mot hela det storpolitiska spelet och vad det gör mot den enskilda människan. Det blir även en bra samtidshistorisk inblick.
Den ödesdigra stämningen får man på köpet, och detta är verkligen en mycket stämningstät film. När det gäller ”rikets säkerhet” spelar ett människoliv mer eller mindre ingen roll. En mystisk man, Issa Karpov från Tjetjenien, påtagligt skadad och torterad, tar sig på illegalt till Hamburg. Där blir han centrum för intresse från ett antal underrättelsetjänster: vem är han, en illa sargad flykting i behöv av hjälp eller terrorist på väg att utföra nya illdåd. På något vis sprider sig nyheten i staden och flera länders säkerhetstjänster vill få tag i honom, två tyska (varav en hemlig), den amerikanska och en obestämbar muslims organisation, vilka alla övervakar varandra. Den som lyckas ta hand om denne ”most wanted man” i första skedet är dock en idealistisk ung advokat, - Anabel Richter (Rachel McAdams) - som vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta människor. Men hur ska hon kunna så emot så mäktiga organisationer. ..
I centrum står den hemliga tyska underrättelsetjänsten ledd av Günther Bachmann, en desillusionerad men ändå hängiven man. Han spelas suveränt av Philip Seymour Hoffman i vad som blev hans sista film. Han skapar ett särskilt kraftcentrum omkring sig när han spelar på sitt så närvarande vis. Han har stor del i att filmen blir så lyckad, även om han omges av flera mycket bra skådespelare. Förutom nämnda McAdams gör Robin Wright som den amerikanska CIA-medarbetaren en sedvanligt bra prestation, liksom Willem Dafoe som den ofrivilligt indragne bankmannen. Grigoriy Dobrygin är också mycket autentisk som Karpov, denne så djupt plågade man.
Tyvärr utförs dialogen på engelska med tysk accent, vilket drar ned intrycket en del, men man vänjer sig vartefter.
Intrigen bjuder på många spännande och överraskande vändningar. Även den mest välplanerade aktion kan spricka. Kan man lita på någon, eller ens sig själv? Frustrationen är ständigt närvarande för de inblandade. Men inte för biobesökaren, där är det ren njutning att ta del av denna historia.