Roman
Rasmus Daugbjerg
Ryktet
Övers. Andrea Lundgren
Flo förlag
Det finns ett "vi" och det finns ett "du". Det finns en stad och det finns en skog. I skogen ylar "du" om natten efter barnet som han en gång kastade i en brunn. Nu minns han inte vilken. Han går runt och smakar på vattnet i alla brunnarna för att få veta. I staden bor människor med namn som Flughuvudet och Unnr – och mellan dem löper ryktena. Oupphörligt återkommer mantrat "ryktet säger". Och det sägs inga snälla saker. Snart förvandlas den ljuvliga doften av liljekonvaljerna som "du" säljer till en kväljande, sjukdomsalstrande stank.
Dansken Rasmus Daugbjerg introducerades på svenska häromåret med romanen "Troll", som också den översattes av författaren Andrea Lundgren. Men "Ryktet" var hans debutbok och den liknar knappast något annat som jag har läst. Den är ett utsnitt av en drömvärld, frammanad med ett knapphändigt poetiskt språk och skarpa linjer; suggestivt, fascinerande och bara delvis begripligt.
Men nog känner man igen flockmentaliteten, skvallret och skräcken för det djupaste mörkret som hotar att sluka oss, i berättelsen manifesterat i det glupska Urhålet beläget strax utanför skogen. Misstron känner vi igen och lusten att hitta syndabockar, det växande hatet som blommar ut i masspsykos och religiöst präglat vanvett.
Nog är det vår egen värld som Rasmus Daugbjerg visar oss; även om spegeln som han håller upp buktar och glaset är immigt. Helt otänkbart är det inte att författaren har nyttjat någon förbjuden substans under skrivandet. Det oaktat är "Ryktet" en unik läsupplevelse.