Inspiratören Bellman

Carl Michael Bellmans betydelse var stor under hela 1800-talet. Tom Lundin läser och njuter av Johan Stenströms fint illustrerade bok om Bellmans inspirerande kraft.

©SCANPIX SWEDEN, 1900.

Skalden Carl Michael Bellman med luta.

Foto: SCANPIX

Code: 20360

©SCANPIX SWEDEN, 1900. Skalden Carl Michael Bellman med luta. Foto: SCANPIX Code: 20360

Foto: SCANPIX

recension2010-04-07 13:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När man i dag sjunger Bellmans epistlar eller sånger till luta eller i sättning för kvartett eller kör, tänker man nog i första hand på 1700-talsskalden. Han hade emellertid en stor betydelse för olika kulturyttringar under hela 1800-talet.
Av den nyligen utkomna boken Bellman levde på 1800-talet av Johan Stenström framgår tydligt att Bellman var så mycket mer än "bara en skald". Bellman och hans diktade personer kom att inspirera bland annat andra skalder, tonsättare och målande konstnärer. Bellmans sånger och epistlar har kontinuerligt framförts genom seklerna och påverkat såväl sällskapslivet som olika kulturella aktiviteter.

Det näst sista kapitlet om Bellman och diktkonsten är det mest centrala - och omfattande. Särskilt här kommer författarens gedigna litteraturvetenskapliga kunskaper till sin fulla rätt. Det var framför allt inom dramatik och lyrik som 1800-talets författare kom att "återbruka" Bellman. Några exempel är Karl August Nicander, Esaias Tegnér, Elias Sehlstedt och Carl David af Wirsén. I några episka verk av Magnus Crusenstolpe och Emilie Flygare-Carlén finns också bellmaniseringar. Författaren gör också en intressant jämförande analys med Gunnar Wennerbergs "Gluntarne". "Nattmarschen i Sankt Eriks gränd", "Examens-sexa på Eklundshof" och "Impromptu-Balen" uppvisar en liknande teatralitet som Bellmans epistlar och sånger.

När Johan Stenström skriver om att "leka Bellman" framskymtar författarens stora förtrolighet med de lättsamma och parodiska ordenssällskapen, där skalden och hans diktade personer är förebilder för medlemmarna. Bellmanfigurerna får centrala roller i ordenssällskapens rituella aktiviteter. Detta gäller särskilt Par Bricole, SHT, Bellmanska sällskapet och Gröna Rutan.
Bellmanssångarna under 1800-talet skildras också med dessas förankring i sällskapslivet. I detta kapitel ger författaren välskrivna personskildringar av Bellmanssångare i Stockholm under 1800-talet, bland annat Lars Hjortsberg, Axel Arvid Raab och Per Ulrik Kernell.

Både epistlarna och sångerna kom att arrangeras för manskvartett och i sättningar för kör redan under 1800-talets första decennier. Studentsångarna i Uppsala och Lund sjöng ofta och gärna Bellmans sånger redan under studentlivets "guldålder" - decennierna från 1820-talet till seklets mitt.
Bland alla kultplatser till minnet av Bellman är kanske den mest framträdande den stora bysten vid Bellmansro på Djurgården i Stockholm. Den gjordes av skulptören Johan Niklas Byström. Bysten invigdes högtidligen i närvaro bland annat av Carl XIV Johan och skaldens änka Lovisa Bellman den 26 juli 1829. Alltsedan dess firas årligen just detta datum Bellmandagen offentligen med procession från Hasselbacken till bysten. Sällskapet Par Bricole ansvarar för firandet med sångare, valthornister och ett varje år nyskrivet hyllningstal. Svenska Akademiens gravvård upprestes på Klara kyrkogård år 1851 - dock sannolikt inte på gravens plats. Ytterligare en plats utgörs av Alfred Nyströms staty av den lutspelande Bellman utanför Hasselbacken, också på Djurgården. Statyn invigdes 1872 och är utgångspunkten för Bellmandagens firande, den 26 juli.

Författaren beskriver ett 20-tal av de många sceniska gestaltningarna under 1800-talet, vilka framfördes på olika scener i Stockholm. Två av dessa hade nära anknytning till två av sällskapsordnarna. "Par Bricoles Födelse" skrevs av skådespelaren och författaren Johan Jolin till sällskapets hundraårsjubileum. Den andra är "Bellmansfesten på Nysa", som uppfördes i SHT år 1861.
I ett omfattande kapitel om Bellman i bildkonsten presenterar författaren ett representativt och tilltalande urval av porträtt och 1800-talsillustrationer i olika utgåvor av Fredmans sånger och epistlar - allt ifrån den kända Sergel-medaljongen till illustrerade spelkort och dekorerat porslin.
Med över 350 referenser kommer den vetenskapliga tyngden att helt säkras. Boken är mycket rikligt och smakfullt illustrerad - mestadels i färg och med en god kvalitet i tryckningen.

Att med denna korta presentation ge rättvisande bild av denna vackra och välskrivna bok låter sig inte göras. Johan Stenström ledsagar oss genom flera av 1800-talets kulturyttringar. Det är också en fröjd att bläddra genom bokens rika bildmaterial.
Mitt råd blir alltså: köp den, läs den och njut av alla vackra bilder.

Litteratur

Johan Stenström
Bellman levde på 1800-talet
Atlantis