I den sista av sommarens historiska konserter på Örbyhus slott var turen kommen till 1900-talet och Uppsala Kammarsolister. Liksom tidigare konsertkvällar var det strålande sommarväder även på denna.
Den soliga inramningen passade det inledande verket, Ravels stråkkvartett, mycket väl. Kvartetten utmärks av en klassicistisk form, som aldrig känns påtvingad, och av utsökta och innovativa harmonier. Med en fransk lätthet frambesvärjer verket en sommardag: lekfull och skimrande, men inte utan briser och kortare molnighet. En viss betoning på det smäktande framför det livliga återfanns i framförandet.
Kvällens andra del bjöd på höstligare stämningar. Schönbergs ”Verklärte Nacht”, något så ovanligt som ett tonpoem för stråksextett, rör sig vid tonalitetens gränser men lämnar dem aldrig. Richard Dehmels dikt beskriver mötet mellan ett nyförälskat par i en månklar natt. Kvinnan har något dramatiskt att bekänna: hon är gravid med en annan mans barn. Men mannen skingrar hennes oro: genom deras kärlek kommer barnet bli hans. Natten upplyses.
Det var en stundvis fantastisk tolkning som de förstärkta kammarsolisterna bjöd på, framförallt styckets första del som gjordes ödesmättad och gastkramande. Skillnaderna i tempi accentuerades, än orubbligt framskridande, än oroväckande intensivt.
Konserten blev en resa från sommardag till höstnatt. Som sådan lovade den gott inför höstens säsong med Kammarsolisterna, liksom Uppsala Kammarorkester, där medlemmarna också huserar. Men än stod sommarkvällen stark. Om det vittnade inte minst fyrverkerierna som avslutade kvällen och konsertseriens 20-årsjublieum. Någon natt att lysa upp fanns ännu ej.