Hazel är nästan som vilken 17-åring som helst. Men hon har tunna slangar under näsan som är kopplade till en syrgastub. I fyra år har hon levt med en cancerdiagnos och nu är hennes lungkapacitet ordentligt reducerad.
Eftersom hon är lite deprimerad – hon ska ju faktiskt dö snart, som hon själv konstaterar lakoniskt - blir hon övertalad av sina välmenande föräldrar att gå med i en stödgrupp för cancersjuka ungdomar. Här möter hon Gus, som bara har ett ben kvar efter skelettcancer. Åtminstone Gus förälskar sig ögonblickligen, medan Hazel tvekar lite. Men de förenas i en gemensam svart humor och i att de inte behöver vara sjukdomsoffer inför varandra.
Livssmärta, romantik och dödsrädsla tacklas med elegant humor och smart dialog i denna djupt tragiska komedi. Balansen mellan ljust och mörkt är perfekt avvägd och biopubliken behöver inte falla handlöst ned i hopplöst elände. Det finns alltid en varmt komisk knorr som tar hand om en, halvvägs.
Ungdomarnas egna sätt att tackla sina öden är lärorika, gränsande till överpedagogiska ibland. Men man avundas deras livsmotivation och styrka. Likt Romeo och Julia dansar Gus och Hazel vid gravens rand och kanske är det just det som förhöjer känslan och intensiteten i deras kärlekssaga.
Shailene Woodley gör ett fantastiskt porträtt av Hazel. Inte ett tonfall klingar falskt, inte ett ansiktsuttryck eller någon gest verkar påklistrat.
AuselElgort har det lite besvärligare med sin Gus. Valpig trulighet och mogen charm är en knepig kombination att få stuns på och han lyckas bara delvis. Men parets samspel är övertygande och innerligt.
Även birollerna är väl behandlade. Kanske Laura Dern gör mest intryck som Hazels mamma. Willem Dafoes mystiska holländsk-amerikanska författare, föremålet för Hazels idoldyrkan, stannar dock vid att bli en obehaglig krumelur.
Fast ett paket pappersnäsdukar finns det god anledning att smussla med till biomörkret. Filmmakarna trycker på precis de sentimentalitetsknappar hos publiken som fungerat så bra alltsedan Shakespeares dagar.
Kärlek präglad av cancer eller annan svår sjukdom kan nästan sägas ha blivit en egen filmgenre och som sådan tämligen schablonfylld. Några av oss drar sig säkerligen till minnes ”Love Story”, 1970-talets stora snyftare på samma tema.
Om man letar efter en film som är lite omtumlande, känslofylld, på gränsen till sentimental och som bidrar till förhöjd livskänsla, då är det här precis rätt film. Sedan kommer säkert några att reta sig på att denna ungdomsbestseller är bättre som bok än som film.