I mars 2012 avslöjade Sveriges radio att Sverige hade ett långtgående avtal med Saudiarabien om en hemlig vapenfabrik. Det var ett av svenska mediers allra största scoop, som genast plockades upp av andra medier som i sin tur fördjupade avslöjandet och breddade omfattningen. Till slut fick försvarsminister Sten Tolgfors avgå och hela projektet stoppades.
Den här historien är välkänd. När nu de båda journalisterna som gjorde scoopet, Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, ger ut boken "Saudivapen", är det inte för att berätta historien en gång till utan för att ge en bakgrund.
Det är ingen vacker historia om Sverige. Det finns ju regler om vapenexport och dem struntade makthavarna blankt i. Allt var hemligt. Och när de båda journalisterna fick tips om historien ville tipsarna förstås inte framträda. Det gällde för journalisterna att hitta bevis för att historien höll, och det var inte lätt. Att få fram hemliga papper och få makthavarna att tala var nästan omöjligt.
Boken innehåller en hel del personliga partier om hur de båda slet, hur de misströstade, hur de överraskades, hur trötta de var och hur de fick börja om på ny kula flera gånger men också om hur glada de blev av framgångarna och hur de fick ny energi. Boken ger en god inblick i hur grävande journalister arbetar, möjligen något mer utförligt än nödvändigt.
Så småningom blev arbetet framgångsrikt. De båda journalisterna fick bevis för hur olika makthavare, allt från ministrar till generaldirektörer och vanliga tjänstemän ljög och fortsatte att ljuga fastän de blev avslöjade. Somliga gav intervjuer där de bara pladdrade, andra svarade inte på de frågor som ställdes utan på helt andra frågor.
Avtalet med Saudiarabien var halvt eller helt olagligt från början 2005 och sedan fortsatte det. Man skapade ett bulvanföretag för att regeringen skulle slippa ansvar medan bulvanföretaget för saudierna framställdes som ett statligt företag. Detta SSTI behövde pengar och det kunde FOI (Försvarets forskningsinstitut) inte ställa upp med. Så pengarna lånades av det superhemliga Must, den militära underrättelsetjänsten.
Den borgerliga regeringen var inte förtjust över att ta över affären från den socialdemokratiska regeringen men gjorde det i alla fall. När man sedan var på väg att låta det hela självdö protesterade Saabs styrelseordförande Marcus Wallenberg så skarpt att regeringen vek sig.
Boken är spännande och lättläst trots att ämnet ibland kan vara lite krångligt. Författarna har lättat upp läsningen med hela kapitel som handlar om deras samtal med varandra och andra kollegor. Det blir ibland för mycket, boken är tjock och hade vunnit på att stramas åt en del. Den bästa delen är nog beskrivningen av hur regeringskansliet och FOI försöker efterforska källor – vilket är förbjudet – och vilseleda och undergräva de båda journalisternas trovärdighet genom ryktesspridning.
Vad man saknar är bakgrunden, den svenska historien är ju full av skandaler kring svensk vapenindustri, minns Bofors i Indien, vapenexport till Indonesien, till DDR med flera! Sverige har en mycket stor vapenindustri i förhållande till landets befolkning. Och eftersom vi inte är med i Nato är det många Nato-medlemmar som inte vill köpa svenska vapen. På egen hand kan Sverige inte beställa så mycket vapen som Saab skulle behöva för att gå med vinst. Så därför prövas tydligen alla möjliga och olagliga hemliga vägar att exportera. Det hade man gärna läst mer om.