När gruppen Hansson de Wolfe United kom på 80-talet fungerade deras slickt eleganta musik som en skön nisch. Låtar som ”Existensmaximum”, ”Var kommer barnen in” och Som att gunga sin själ i en hammock” var annorlunda och bar. Nu när Lorne de Wolfe startar om känns det mest som en blek kopia av vad de gjorde då. Det är inget fel på spelet, de studiomusiker han lånat in kan sina saker, men texter och sång lyfter inte. Det hade varit bättre om han vilat på forna lagrar.
Bästa låt: ”Kvinnorna jag träffar nu”