Förvar. Ordet säger det mesta. Detta är en plats som avhumaniserar människor och gör dem till saker som måste förvaras. Människor som ingen vill ta hand om. Detta är inte ett fängelse. Ingen som sitter här är brottslig, men alla är inlåsta. Alla måste stanna kvar och vänta på nästa beslut från Polisen eller Migrationsverket. Det är en väntan utan framtid. En väntan på att tvingas åka tillbaka till landet som du än gång har flytt från. Och för att du inte ska fly igen sätter de svenska myndigheterna dig i förvar. Där du förvaras – eftersom ingen vill ta hand om dig.
Uppsalabördiga regissörerna Anna Persson och Shaon Chakraborty har lyckats få komma in i förvaret i Flen med sin film-kamera. Här får vi följa Aina, som har suttit inlåst i sex månader då Migrationsverket vill skicka tillbaka henne till Tjetjenien eftersom de inte tror att hon har uppgivit rätt identitet. Här är även 20-åriga Sami inlåst. Han kan perfekt svenska, och har – som klyschan lyder – hela livet framför sig, men nu hotas han av utvisning. Vi får också träffa en ung man som jobbade två år i Stockholm, men som hamnade i förvaret efter att ha blivit stoppad i en biljettkontroll i tunnelbanan. Han hade visserligen en giltig biljett, men saknade legitimation.
Regissörerna har lyckats vinna alla dessa personers förtroende – vilket med tanke på situationen måste ha krävt mycket jobb – och kameran följer dem alla ljudlöst, som flugan på väggen. Vi får se en plats som få har tillträde till.
Vi får även träffa Sophie och Solveig som arbetar på förvaret. De båda anstränger sig för att lära känna de förvarstagna. De pratar med dem, sjunger för dem på deras födelsedag och lägger upp maten på ett tilltalande sätt. Det är rörande att se, och de lyckas verkligen komma nära dem som bor på förvaret. Dock blir förvarets syfte – att just förvara människor – uppenbart när de båda får kritik från sina överordnade för att de umgås för mycket med de frihetsberövade, och för att de andra personalteamen ser dåliga ut om de inte anstränger sig lika mycket som Sophie och Solveig gör.
Anna Persson och Shaon Chakraborty har gjort en film som sätter sig som en klump i halsen. Världen blir lite trängre. Väggarna i biosalongen kryper närmre ju längre filmen går, och jag uppskattar friheten när jag kliver ut på gatan. Samtidigt känner jag mig förtvivlad över hur Sverige behandlar asylsökande, och vad systemet gör med de individer som hålls inlåsta. ”Förvaret” är en ögonöppnare som visar vad som finns bakom låsta dörrar, och förhoppningsvis kan den bidra till en bredare debatt om hur systemet kan bli humant.