Imponerande balansakt av Godin

Patrik Godin blandar historisk realism med gåtfullhet. Det är ovanligt och mycket bra, skriver Magnus Dahlerus.

Gimobördige Patrik Godin följer upp sin hyllade debut med "Recept för martyrer"

Gimobördige Patrik Godin följer upp sin hyllade debut med "Recept för martyrer"

Foto:

Recension2016-08-26 13:25
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I dag anser en hel del människor sig utsatta. De ser konspiration lite varstans. Inte sällan vet de exakt vad problemet är och vem som är fiende. Människor gör sig till levande martyrer. Jonas och Knut, två av Patrik Godins huvudpersoner i den nya romanen ”Recept för martyrer” är sådana. De tillhör dem som under 1930-talet vill ha en snabb lösning. De anmäler sig som frivilliga i Hitlers trupper.

Som de flesta förstår nuförtiden – Godin skildrar det bra – är att Hitler tillfångatog sina soldater i galna fantasier utan verklighetsförankring. På östfronten stred de tyska trupperna i numerärt underläge och utan vinterutrustning i kylan. Många utsattes för stora lidanden och gick mot en säker död. Jonas och Knut får erfara att drömmarna grusas.

Patrik Godins andra roman efter debuten ”Gimokrönikan” 2013 är inte heller den en enkelt berättad historia. De som önskat att Godin skulle berätta en mer rak berättelse blir besvikna. Förvisso är den nya, som debutromanen, till en del, en realistisk historisk skildring men samtidigt är den detaljiakttagande, symbolisk och gåtfull. Det är som om den viskande skriker: världen är mångbottnad – dess finmaskiga nät behöver skildras.

“Recept för martyrer” rymmer tre olika berättelser. En handlar om ett litet samhälle vid en kustremsa som vetter åt Danmark. Där vill en politiker bygga en brygga men ett äldre par skriver inte på namninsamlingen för bygget. En annan berättelse handlar om en småkriminell man och någon han kallar “farsan” och ett märkligt uppdrag de är indragna i. Den tredje, som sagt, om två svenska män som ansluter sig till Hitler under kriget. Farsan och ynglingen ska vakta en betydelsefull person på uppdrag av några kriminella. Men det är osäkert vem som vaktas och varför. Det är också osäkert varför kvinnan och hennes man inte skriver på för bryggbygget.

När berättelserna närmar sig slutet låter Godin gränser suddas ut och blandar ihop, till exempel blir olika personer samma. Det är som om författaren säger: det går inte att vara ta saker och ting för givet, allt är inte så enkelt som det verkar, och den som går med på det motverkar längtan efter att släppa ut den inre martyren, som antagligen finns i oss alla. Där har vi boktitelns recept: läs, tänk och lär!

Berättelser av den här typen kan, för oinvigda, kännas pretentiösa och komplicerade. Men Godin balanserar skickligt på en tunn tråd och får med sig sin läsare. Han undviker fällorna. Det är mycket bra.