Trots att jag i princip aldrig varit i Umeå tycker jag mig hitta bra där, genom björkalléerna och över cykelbron. Detta tack vare det västerbottniska hiphopkollektivet Random Bastards, vars lokalpatriotiska rader under 10-talet tagit Musiksverige med snöstorm. Gängets självutnämnda drottning heter Nathalie “Cleo” Missaoui och under fredagskvällen avslutar hon sin turné på Katalin. Med sig i bagaget har hon debutalbumet "Missaoui".
Iklädd cowboyhatt (Norrland är kanske Sveriges Södern?) kommer hon ut på scenen och rappar stilfullt igenom en kavalkad av låtar från nya skivan. Med på scenen är också den ständiga kumpanen Ayla Schatz, vars mäktiga stämma förgyller så gott som alla kvällens nummer.
Att höra Cleo i sina mellansnack reflektera över sin egen musik skänker den ett extra djup. “Missaoui” består inte bara av dansanta och hårda hiphopbangers, utan skildrar även eftertänksamt fyra år av utbrändhet, depressioner och en avslutad relation. Och saknaden efter pappan som dog när Cleo fortfarande bara var liten.
Cleo är en mästare på att växla mellan känslolägen. Hon är både en fantastisk underhållare och en guide genom höstmörkret. Proffsig och spontan. Mäktiga “Torneträsket” breder ut sig i rummet som en iskall nordanvind, och "Älska nån” blir riktigt intim i en avskalad version. “Allsång på Skansen kan dra åt helvete”, skämtar Cleo om publikens gensvar, synbart tagen. "7 lr 8", med färskingen Miss Mami, är en publikfavorit. Killar som bara får 7 eller 8 snygghetspoäng är visst de bästa. Lite fulsnygga, men ödmjuka och bättre på att både snacka och ligga.
Med producenten tillika rumskamraten Academics och rapparen MC Hans skapar hon hiphopmagi i “Häxan Karaba” – en låt med mattema, där “bara massa prat” rimmar på “garam masala”. Mellan låtarna känns konserten ofta som att man tittar på ett gäng sentimentala vänner som tar avsked efter en riktigt blöt kväll. Alla håller tal om hur mycket de älskar varandra och hur bra de är. Det berättas anekdoter om albumets tillkomst och om deras vänskaper. Academics sjunger ett litet överraskningsnummer för Cleo och publiken fattar ingenting. Det är som att vara på ett födelsedagskalas där man inte känner någon, men ändå är varmt välkommen. Kanske får kvällen 7 eller 8 i betyg. Det är lite ruffigt och tokigt, sorgligt och festligt, fulsnyggt och helt perfekt.