Erik Dahlbergs planschverk ”Suecia Antiqua et Hodierna” var för stormaktstidens Sverige ungefär vad kommunikationsföretaget VisitSweden är för det samtida landet idag. Det vill säga ett verk som hade i uppgift att visa landet i all sin härlighet, och som medvetet valde bort de delar som inte stämde med tidens idealbild och gärna bättrade på också de redan positiva aspekterna en rejäl smula.
De 353 gravyrer med topografiska motiv som fyller Suecian är det ojämförligt viktigaste dokumentet som berättar om den självbild som präglade det styrande skiktet i 1600-talets Sverige, och ett av de mest centrala verken i hela den svenska bokhistorien. Dahlbergs livsprojekt säger dessutom en hel del om hur vi bygger självbild än idag. Den kortvariga och nya stormakten i norr framstod förstås som primitiv och osofistikerad i jämförelse med sina vänner och fiender på kontinenten, och det finns något djupt rörande – men också skrämmande aktuellt – i Dahlbergs ambition att med sitt bildverk underbygga Olof Rudbecks nationalistiska saga om Sverige som platsen för det forntida Antlantis, den mänskliga civilisationens själva vagga.
Suecian skulle kunna beskrivas som det ultimata försöket att ge en idealiserad utsaga med en sådan tyngd att den kan tas för sanning. Vårt sätt att kommunicera har inte ändrats nämnvärt sedan 1600-talet. Den aktuella debatten om det politiskt korrekta Sverige är ett samtida exempel. En tokhyllad författare upplever sig kränkt och pekar med hela handen och slår fast att taket är för långt, och får bifall av en enorm del av medias makthavare som stämmer in som en bekräftande kör, som förstås i likhet med Dahlbergs Suecia i själva verket bekräftar det rakt motsatta. Den löjligt frekvent använda meningen ”Man får inte diskutera invandring i det här landet” är ytterligare ett exempel. Diskuteras det någonsin något annat än invandring i Sverige?
I förlängningen är Dahlbergs konsthistoriska klassiker ett fantastiskt exempel på hur vi skapar identitet, och som sådan är den också en rätt självklar utgångspunkt för en utställning om den svenska identiteten, eller mer korrekt: identiteterna, av idag. Och det är ungefär där som konstnären och curatorn Pontus Raud har tagit avstamp i utställningen ”Suecia Contemporare”, som kan sammanfattas som en både kritisk och kärleksfull blinkning till Dahlbergs svulstiga nationsbygge.
Peter Johansson har i högre utsträckning är merparten av sina kolleger på den svenska scenen för samtidskonst ägnat sig åt att undersöka svensk identitet och självbild. Som utställningens mest självskrivne konstnär får Johansson också inleda alltihop och det första besökaren möter är den dånande flagginstallationen ”Full fräs”, ett gytter av flaggstänger, fläktar och smattrande fanor som vältrar sig över varandra i en påträngande utsaga som slår fast att vinden blåser åt alla möjliga håll. Ett mycket effektivt verk som med sitt dånande bröl förföljer besökaren genom hela utställningen. Johanssons deltagande kompletteras av ett av hans kända fotografier av rånare i folkloristiska luvor och en enorm kanon, som är uppbyggd av broderad ”folkhemskonst”. Kanonen är fin men blir nästan överkurs i de trånga salarna.
I övrigt drar utställningen åt många håll. Makode Lindes olika tagningar av black face-motivet, bland annat applicerade på målade rorschachtest och samlartallrikar som visar kungafamiljen, känns också väldigt förväntade på ett positivt sätt. Makode Lindes ”Afromantics” fortsätter att förkroppsliga en rasistisk blick, och hans konst har åtskilliga gånger pekat på svårigheterna att diskutera rasifierade frågor i den svenska debatten. Ulrika Wärmlings stolta porträtt av människor som genom sina kläder väljer att markera ett aktivt identitetsbygge är en fin pendang som balanserar både humorn och mörkret i Lindes verk. I samma rum visas dessutom Maria Fribergs vackra fotografier som med utomordentligt enkla medel dekonstruerar könsrollerna genom att presentera män på samma sätt som kvinnor presenterats i sekler.
Utställningskommissarien Raud, som för övrigt liksom Wärmling kommer från Uppsala, håller sig förstås nära Suecian och presenterar en fin liten cirkel där ett målat porträtt av Olof Rudeck i oljepastell filmas av en övervakningskamera och visas på en liten monitor ovanpå en skrynklig svensk flagga. Dessutom visas 1990-talskopian av den 1600-talsmålning som varit Rauds förebild. En fin sampling av autenticitetsbegreppet. Något liknande gör för övrigt Johan Thurfjell som i den långsamma videon ”Tassemarken” frilagt och monterat ihop Suecians miljöer till ett långsamt panorama som förskjuter fokus från de stolta byggnaderna till den omkringliggande naturen.
Jenny Granlunds säkra teckningar, Kristina Matouschs militanta plåtobjekt, Per B Sundbergs gulliga men direkt aggressiva porslinsfiguriner (som visar kukar och atombombsmoln) och arkitekten Victor Marx sociala byggnadsprojekt bidrar också till att utställningen täcker in en väldig yta av det pågående identitetsskapande projekt som vi kallas Sverige.
”Suecia Contemporare” är en händelserik och underhållande utställning som man gärna förlåter en viss överlast.