I Ray Bradburys novellsamling ”Invasion på Mars” från 1950 koloniserar mänskligheten Mars för att kunna fly undan ett hotande atomkrig. Varje tid har sitt eget skräckscenario, och i dag är det få som tror vare sig på gröna marsianer eller att just ett kärnvapenkrig skulle ödelägga vår planet. Vad de flesta däremot är smärtsamt medvetna om, vare sig vi söker göra något åt saken eller inte, är de självförvållade klimatförändringar som redan börjat rubba våra känsliga ekosystem. Och – i längden – grunden för vår egen existens.
Att Christopher Nolans filosofiska rymdsaga ”Interstellar” tar sitt avstamp i just denna rädsla är därför både logiskt och effektivt som berättarknep. I en inte alltför avlägsen framtid pinar envisa stoftstormar det av miljöförstöring härjade jordklotet, där de flesta sedan länge skolat om till bönder. Vilseflugna drönare med värdefull solcellsförsörjning är högvilt i en värld där resurserna sinat och akademisk bildning bara är för ett fåtal - den stora massan behövs istället för att framställa maten.
Bonden och före detta NASA-piloten Cooper (Matthew Mcconaughey) ställs plötsligt inför valet att stanna hos sin familj och en säker undergång, eller att följa med en rymdexpedition i syfte att finna potentiella planeter för mänskligheten att flytta till. Det är inte svårt att leva sig in i ett sådant hjärtslitande val, och bandet mellan Cooper och dottern Murph, spelad som ung med all bravur av Mackenzie Foy och som äldre av Jessica Chastain, är gripande porträtterat. Att den teoretiske fysikern Kip Thornes vetenskapliga teorier legat till grund för filmen gör också ”Interstellar” till mumma för alla med minsta lilla populärvetenskapliga intresse.
Det märks att Christopher Nolan kan sin ”2001”. ”Interstellar” är till stora drag en uppdaterad hyllning till Kubricks rymdepos, med allt från episkt skildrade maskhålsfärder till en monolit-lookalike till skeppsrobot. Nolan karga universum innehåller dessutom inget onödigt blingbling utan skildras lika stramt realistiskt som ”Inception”s medvetandevärldar, och tacksamt nog slipper vi ännu en rymdfärd i 3D (Nolan har dock producerat en Oculus rift-version av filmen, där publiken med virtual reality-glasögonens hjälp kan orientera sig i ”Interstellar”s världar).
Ett rasande snyggt foto signerat svenske Hoyte van Hoytema (”Tinker, tailor, soldier, spy”, ”Låt den rätte komma in”) jämte Hans Zimmers skräddarsydda soundtrack som mixar Strauss-vibbar med psykedeliska orgelslingor gör inte saken sämre, även om filmen på slutet kantrar lite väl nära det melodramatiska.