Den är drygt sjuttio paginerade sidor, men det är bara på femtio av dem som det faktiskt står något. Lägg sen till att ingen sida har mer än högst tre rader, och de få gånger det faktiskt är så många är lätträknade. Eva Ribich femte bok - diktsamling kan jag inte kalla det, men kanske en kort långdikt? - är knapp på ord, men väldigt rik på innehåll. Här är det inte bilden som säger mer än de tusen glosorna, utan de få rätta orden som säger mer än det ständiga flödet, skvalet och bruset. Man känner sig ren av att läsa detta, dessa konkreta, avskalade meningar där inget onödigt finns med, där inget surr når in.
Men någon behaglig katharsis är Det är vatten så långt jag kan se och längre hur som helst inte. Det är en bok om krig. Ett citat från filmen Den tunna röda linjen (som bygger på James Jones bok med samma titel från 1964) inleder Ribichs dikt: "Is this darkness in you, too? Have you passed through this night?"
På det här viset styr Eva Ribich läsningen av dikten, som i sig är väldigt öppen för olika slags läsarter, och det kan man förstås ha olika åsikter om. Kanske hade tolkningsmöjligheterna blivit fler denna referens förutan?
Jag tror att det är mycket medvetet som Ribich "stänger" sin dikt på det här viset - det här är om krig. Det är ingen allegori, ingen allmängiltig metaforik. Det är om krig och om vad det gör med de människor som deltar i det och de som finns runt om. Krigets offer och förövare - alla är de förlorare. I diskussioner om krig och krigsförbrytelser är man ofta noga med att understryka att krig inte får kräva civila offer, människor får inte dö i onödan.
I den berättelse om krig som Eva Ribich så kärnfullt skriver fram, blir det i stället tydligt att krig per automatik innebär att människor dör i onödan, att det är kriget i sig som är förbrytelsen och övergreppet. Det är en av de starkaste krigsskildringar jag har läst. Från det att diktjaget skönjer den vietnamesiska strandremsan och till att han åter står på stranden och väntar på båten som ska ta honom därifrån, fångar Ribich hela krigets skeende med alla dess konsekvenser. Kroppsliga och psykologiska.
"Det man har sett har man sett, det finns ingen väg tillbaka", skriver Ribich och förmedlar med enklast möjliga medel insikten om hur ett krig präglar en människa för alltid. Här finns också förundran inför scenerierna, hur kan en krigsskådeplats vara placeringen för det mest brutala man kan föreställa sig och samtidigt något helt annat, vackert och hoppfullt?
"Det växer vita blommor här. Hur kan de finnas. Hur kan de vara så vita. De nästan bländar."
Det är vatten så långt jag kan se och längre består nästan uteslutande av sådana skarpa iakttagelser av det fruktansvärda, så avskalat att bara kärnan finns kvar. Men om jag måste välja så är det nog där alldeles i början, innan diktjaget kliver in och deltar i kriget som Ribich berör allra mest. Motviljan han känner går nästan att ta på:
"Mörker strålar ut ur dem. De som har varit där. Jag vill inte dit där de har varit."