Ja, vad rörde sig egentligen i huvudet på Ingmar Bergman? Utställningen "Bergman – lögn och sanning" som visas på Scenkonstmuseet i Stockholm under sommaren försöker svara på den frågan. Denna mycket visuella resa har både ljud och bild som färdmedel. Musik från filmatiseringen av operan "Trollflöjten" och Harriet Anderssons ungflicksröst från "Sommaren med Monika" ligger som en ljudmatta, utrullad ända ut i entréhallen. Där börjar det hela med ett kliv bokstavligen rakt in i Bergmans filmer. Besökaren kan ställa sig som nav i en visning på fyra filmdukar där snuttar ur Bergmans produktion visas.
Väl inne i den mörka lokalen är utställningen kronologiskt ordnad. Tidsperioder och teman i Ingmar Bergmans över 60 år långa konstnärskap presenteras. Det verkligt fina med utställningen är att man får följa Ingmar Bergman som teaterman vid sidan av filmskapandet.
I en faksimiltryckt dagbok - som besökaren kan bläddra försiktigt i - berättar han själv om hur han börjar spela teater och hur han i brist på andra gruppmedlemmar i amatörverksamheten på Mäster Olofsgården i Stockholm får ta några roller själv. Snart inser han att han är en usel skådespelare, så då väljer han att syssla med regi istället. Som blott 26-åring blir han rekordung teaterchef på Helsingborgs stadsteater. Resten av sitt liv tillämpade han växelbruk mellan teater och film i ett febrilt skapande.
Utställningen kommer från Deutsche Kinemathek – Museum für Film und Fernsehen Berlin där den gjordes i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman och Svenska Filminstitutet. På Scenkonstmuseet visas den i bearbetad form med material och föremål ur museets egen samling, bland annat originalkostymer, fotografier, skisser och scenografimodeller. Det går till exempel att se de fantastiska tygerna i Charles Korolys kostymer till "Misantropen" på Dramaten 1995 och Marik Vos kostymskiss och praktfulla röda klänning för Helena Ekdahl i "Fanny och Alexander" på nära håll. En modell för Fanny och Alexanders mormors lägenhet, vars förebild låg på Trädgårdsgatan 12 i Uppsala visas också.
Några personer som var avgörande för att Bergmans produktioner skulle kunna förverkligas presenteras med hjälp av bitar ur dokumentärer, ljud från dem kan man höra i hörlurar vid små bildskärmar där filmklipp visas. Skojigaste inslaget är de töntiga reklamfilmerna för tvål från början av Bergmans filmkarriär - enligt uppgift de mest påkostade för sin tid i sin genre.
Utställningen är en kaleidoskopisk upplevelse och det blir en del sinnesintryck att sortera efteråt. Men man får också en känsla för hur många processer som kan pågå i en skapande hjärna samtidigt. Den kan ses på Scenkonstmuseet fram till 16 september.