Jurister som håller sig till ordet, strikta formuleringar och läser lagen efter bokstaven väljer domarbanan. De, däremot, som letar efter kryphål, oklarheter, undermeningar och glipor bland paragraferna blir advokater. Den tanken gav den tyska författaren Ursula Krechel uttryck åt, när hon 2012 tilldelades Frankfurtmässans Tyska bokpris för romanen Landgericht. Den handlar om en judisk domares liv före, under och efter nazitiden.
Vad skall man då säga om en svensk jurist, som efter tingsmeritering blir forskare i upphovsrätt och så småningom professor och i tidernas fullbordan rektor för Uppsala universitet? Där behövs en hel bok av ansenlig längd för att reda ut begreppen. Uppsaliensaren Stig Strömholm skaffade sig under de sista tre decennierna av förra århundradet en position som en av de riktigt stora kulturprofilerna i vårt land. Han hörde till dem som oförtröttligt drog i härnad för det allra bästa i svensk intellektuell tradition. Värdekonservativ kallar man en sådan hållning. Man kunde också tala om någon, som står upp för det som utgör människans adelsmärke. Desto mera angeläget i dag, då så mycket infantiliserats till underhållning.
Stig Strömholms liv kan från flera utgångspunkter betecknas som förebildligt. Hans tankeskärpa, omutliga sanningskrav, engagemang för den lärda världens institutioner och sammanslutningar, hans internationella utblickar och europeiska tillhörighet har få motsvarigheter i vårt land. Hans integritet, förmåga att sprida gemyt, briljansen, fliten och den väldiga kapaciteten har givit honom en särställning i såväl det vetenskapliga som det kulturella livet. Om vägen dit och den tid han befunnit sig där ges en fullödig, detaljrik och noggrann redovisning i de nu utgivna memoarerna ”Resonerande katalog – minnen 1958- 2003”.
Boktiteln har väl närmast tillkommit för att föregripa en recensents eventuella invändningar. Samtidigt är den ett utmärkt exempel på den fina uppsaliensiska ironi, där författaren är en mästare. Det är närmast ofrånkomligt att en bok av det här slaget emellanåt får en uppräknande karaktär. Själv säger han, att han bara återger vad han ”fått vara med om”. Den blygsamheten förefaller dock inte ha haft någon hämmande inverkan på slutresultatet.
Det här är inte en bok i första hand för sträckläsning. I stället tar man den till sig i vederkvickande doser för att ladda de egna batterierna, få stimulans, bli påmind om det intellektuella livets glädjeämnen och för att emellanåt ges inblickar i den akademiska tillvarons alla särdrag och egenheter. Men även mera än så. Stig Strömholm lämnar ifrån sig memoarer, som blivit både ett levande stycke nutida Uppsalahistoria, universitetshistoria, personhistoria och kulturhistoria. Och detta i en tappning där elegansen är påfallande, så även i språket, där självironin flödar ofta i en oförbehållsam öppenhet. Det senare inte minst när det omgivande samhället nagelfars.
Givetvis har boken sitt centrum i Uppsala. Men minst lika ofta är det Tyskland, Frankrike och i viss mån England som gäller. Det lilla och näraliggande perspektivet är väl tillgodosett. Familjen och kärleken till hustrun Gunilla är det kanske viktigaste ledmotivet i Thomas Mannsk mening. Ett rejält utrymme får inledningsvis tjänstgöringen vid Uppsala läns södra domsaga och senare Svea Hovrätt. Juridiska fakulteten ges ävenledes stor uppmärksamhet. Porträtteringskonsten är betydande vad avser kolleger och arbetskamrater. Likaså bestås läsaren många interiörer från alla de arbetsfält där memoarförfattaren varit inblandad. Det gäller lika mycket Norrlands nation som Institutet för upphovsrätt i München och alla de lärda sammanslutningar, där Strömholm varit involverad under årens lopp. Allt angivet med deltagare, platser för möten och konferensernas innehåll. Det överrika innehållet kan här bara antydas.
Den näraliggande rektorstiden får en mera summarisk behandling. Här hänvisas också till Martin H:son Holmdahl delvis överlappande memoarvolym. Det enda sakfel jag kan beslå författaren med gäller ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Sedan kan man förstås undra om tentamen i litteraturhistoria för Victor Svanberg gick rätt till, enligt statuterna. Kapitlet om det skönlitterära författarskapet hade gärna fått vara dubbelt så långt.
De memoarskrivaren själv mest näraliggande delarna får sin särskilda ton av den varma, personliga röst som här otvivelaktigt format innehållet och som stiger upp från sidorna och möter läsaren. Den förtrolighet som då uppstår är nog det man tar till sig allra mest i den här boken.