Teater
Matrixen
Uppsala stadsteater
Torsdag
I foajén till källarscenen Ettan hörs musik av Rage Against the Machine strömma ut ur högtalarna. Plötsligt avbryts låten och en mystisk röst hälsar välkommen till ”Teatern”, en plats där man kan få hjälp med att hitta mening. Och vad är teatern om inte en kuliss där verklighet och fiktion kröks, likt den simulation som Neo i kultfilmen ”The Matrix” frigör sig ifrån när han äter det röda pillret? Och är inte de dockor som får gestalta persongalleriet i ”Matrixen” en utmärk analogi till den teknik som används för de rafflande kampsportsscenerna i filmen där skådespelarna likt marionetter hänger i vajrar och utför stunts som trotsar fysikens lagar?
Dramatiker Hanna Nygren och regissören Helle Rosing gör comeback på Uppsala stadsteater med denna bearbetning av ”The Matrix”. Sist såg vi duon med en bearbetning av Strindbergs ”Kamraterna”, en metapjäs där fiktionslagren veks lika fiffigt som den origamikanin vi får se nu. Här är ju metan inbyggd i grundkonceptet, där dockvärlden utgör den simulation som vår huvudperson Uno (Emil Brulin) ska frigöra sig ifrån och köttvärlden är den oförtrollade verkligheten som har ljussatts med kallt och oförställt lysrörsljus.
Föreställningen är i grund och botten en hyllning till den kreativitet som ligger bakom skapandet av teaterillusionens världsbygge och hur vi som publik med vänligt men bestämt handgrepp tvingas att acceptera de spelregler som fastställs med ljus, ljud, scenografi och rekvisita. Jenny Bjärkstedts dockor är ljuvliga miniatyrer av ensemblen som styr dem genom actionscenerna.
Nyckelscenen där filmens Neo erbjuds det röda och det blåa pillret har ju blivit tongivande för en stor del av internetkulturens politiska diskurs där mainstreamens politiska korrekthet avvisas genom ett metaforiskt ”uppvaknande” med det röda pillret. Här görs ett försök att dekonstruera även den idén i och med andra aktens kakofoniska klimax. Det är inte helt tydligt vad budskapet är, utöver det faktum att vi lever i en värld där vi ständigt bombarderas av budskap. Lite långrandigt blir det mot slutet, men absolut aldrig ett sömnpiller.