Få spel har blivit lika unisont hyllade som Naughty Dogs postapokalypsberättelse ”The Last of Us”. Till viss del befogat, titeln var kanske den mest välproducerad av dem alla under förra generationen.
Samtidigt innehöll ”The Last of Us” flera av de konventioner som de allra flesta av dagens högbudgetspel dras med. Exempelvis var det som brukar kallas för ludonarrativ dissonans – när mellansekvenserna och spelmekaniken skiljer sig åt – tydligare än någonsin. Dessutom var antalet actionsekvenser fler än behövligt och spelets artificiella intelligens lämnade en del att önska.
När nu ”The Last of Us” släpps till Playstation 4 är det också samma saker som stör. Det är må hända orättvist att önska sig något annat, med undertiteln ”Remaster” är det tydligt att det handlar om just en yttre finputs. På den punkten lyckas det också riktigt bra. ”The Last of Us” var inte något fult spel på Playstation 3, men nu har det inte några större problem att hänga med i övrig konkurrens.
Än mer imponerande är den förbättrade ljudbilden. I ”Remaster” går det bland annat att ställa in i detalj var högtalarna är placerade eller vad man använder för ljudenhet. Det kan låta som en parentes, men för upplevelsen gör det mycket.
Generöst nog har Naughty Dog även valt att inkludera det nedladdningsbara material som hittills har släppts. Förutom några tillägg till flerspelarläget får man tillgång till den välgjorda extrakampanjen ”Left Behind ”.
Annars är ”The Last of Us: Remaster” alltså samma spel som senast. Historien är tät, men lika lättillgänglig som en påkostad sommarblockbuster på bio. Mekaniken är genomarbetad utan att bjuda på särskilt mycket nytt. Och som sagt, skillnaden på vad man gör i spelsekvenserna och vad som visas upp i filmsekvenserna är stor.
Men invändningarna till trots, har man inte spelat ”The Last of Us” tidigare är det ett bra läge att göra så nu. Det här är trots allt den bästa versionen av ett riktigt spännande äventyr.