Roman
Christina Hesselholdt
Sopa ihop löv mot vinden
Övers. Ninni Holmqvist
Natur & Kultur
Vänkretsen i den danska författaren Christina Hesselholdts romansvit "Sällskapet" är tillbaka. Liksom de föregående fyra romanerna om Camilla och hennes vänner kan även den här ses som fristående, men det unika i Hesselholdts berättarstil blir fullt synligt först när man läser hela den omsorgsfullt uppbyggda sviten.
Det har gått några år sedan Camillas skilsmässa och moderns bortgång. Nu har hon dottern Greta som hon har valt att uppfostra ensam och utan att röja vem den förmodade fadern är. Själv bearbetar Camilla sorgen efter sin pappas död och därmed också minnena av mammans – och av barndomens somrar hos morföräldrarna. I hennes sorgeprocess fångar Christina Hesselholdt något av det som författaren Sheila Heti har sagt om förlusten av våra föräldrar: det är en mer genomgripande förändring i våra vuxna liv än vad vi kan ta in.
"Sopa ihop löv mot vinden" är en vemodig, varm, stundom mörkt humoristisk och ytterst insiktsfull roman med döden och sorgen som huvudtema. Berättelsen ramas in av två andra oundvikliga avsked. Först låter Camilla sin gamla häst somna in medan den ännu är lycklig och trygg. I sista avsnittet tar hon återigen ett smärtsamt farväl, en scen som tack vare Christina Hesselholdts sparsamma och redogörande stil blir oerhört gripande.
Författaren håller sig konsekvent till samma berättarform som i "Sällskapet": romanfigurernas röster avlöser varandra, vilket gör att det vi ser hela tiden berättas från flera olika perspektiv. Att figurerna därtill ständigt leker med litterära klassiker bidrar till att göra Christina Hesselholdts författarskap till ett av vår tids mest oumbärliga. Hon påminner oss nämligen om att skönlitterära verk alltid för en dialog med sina föregångare.
Vännernas öden är lika tätt sammanflätade som förut, samtidigt som konstellationerna i kretsen växlar. De lever sina trygga medelklassliv i Köpenhamn men blir ständigt påminda om att livet är mer svårgripbart än den ordning som de har skapat sig till vardags. Ibland känns det som att försöka sopa ihop löv mot vinden, som Camillas nu avlidne pappa brukade säga. Än en gång har Christina Hesselholdt skrivit en lysande vacker och flerstämmig berättelse om den polyfona verklighet som omger oss alla.