Teater är ögonblickets, det flyktigas, konst. Sällan lever en föreställning långvarigt kvar i ens medvetande mer än som ett minne av en känsla eller stämning. Det finns dock undantag, föreställningar där hela scenerier, tonfall och ansiktsuttryck etsat sig fast, blivit kvar. För mig är en uppsättning av Staffan Göthes ”En uppstoppad hund” på Östgötateatern, som jag såg som gymnasist, en sådan föreställning.
Då grep mig berättelsen om några människor i en liten norrländsk kuststad djupt. Historien om familjerna Cervieng och Ljungh, om hundarna Lady och Frankie Boy, om det frispråkiga Nattbiträdet, om den hjärtekrossade Nelly och den frostskadade Bengt-Teddy Lampa är historien om efterkrigstidens Sverige och är idag en modern svensk teaterklassiker, snart trettio år efter urpremiären på Norrbottensteatern.
När jag nu ser Olof Hansons uppsättning på Stockholms stadsteater inser jag att min gripenhet vid mitt första möte med pjäsen till stor del berodde på att mötet för min del skedde i precis rätt ålder. Göthes pjäs är nämligen på många sätt en berättelse om att växa upp, om oundvikliga förändringar och om den nya tiden som spränger sönder den gamla. I centrum står Morgan Cervieng, i pjäsens början ett barn, vid dess slut en vuxen man. Tonen i pjäsen tycks mig också vara tonåringens; kasten mellan högstämt allvar och rena fånerier, vuxenvärlden som framstår som både absurd och svårhanterlig. Hundarna är här såväl de klokaste som mest lojala.
Att ”En uppstoppad hund” blivit en så älskad pjäs beror säkerligen också på dess många säregna rollgestalter, så tacksamma för skådespelare att arbeta och leka med. På Stadsteatern bärs föreställningen upp av en mycket fin och lekfull ensemble. Katharina Cohen är perfekt som Nattbiträdet. Jörgen Thorsson gör en lika löjlig som hjärtvärmande Bengt-Teddy Lampa. Eva Rexed är lysande som Gunnel. Kirsti Stubøs Nelly gör den mest upplyftande resan, från stumt kärleksoffer till frigjord konstnär. Jakob Fahlstedts Per-Erik gör den mest tragikomiska resan, från våldsbenägen idrottare till gråtmilt Jehovas vittne.
Så, jodå, ”En uppstoppad hund” förtjänar fortfarande att spelas. Hunden biter än. Även om denna på många sätt fina uppsättning inte lyckas bita sig ända ner till benet. Riktigt drabbande blir det aldrig. När tidens tand gjort sitt är jag fortfarande övertygad om att det är uppsättningen på Östgötateatern, inte Stockholms stadsteater, som jag kommer att minnas.