Skräck/Thriller
Titel: Heretic
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Hugh Grant, Chloe East, Sophie Thatcher
Regi: Scott Beck, Bryan Woods
Speltid: 110 min
Betyg: 3
I höstens köttiga kroppsskräck "The substance" lät Demi Moore sitt Hollywood-utseende dekonstrueras till en klibbig lerpöl. Nu är det dags för Hugh Grant att vara minst lika generös. I regiduon Scott Beck och Bryan Woods gastkramande skräckfilm "Heretic" får allas vår oompa-loompier skina som en gentlemannamässig fullblodspsykopat. Och som han njuter, förgör och förför!
De unga mormonerna syster Paxton och syster Barnes (övertygande Chloe East och Sophie Thatcher) har ett sista hembesök att göra innan arbetsdagen som missionerande dörrknackare är slut, och det brådskar, för den vinande snöstormen tilltar. Målsättningen är att konvertera Mr Reed (Hugh Grant), som föranmält intresse för att diskutera trons mysterier. Det visar sig efter ett tag att den artige äldre mannen inte är helt nöjd med en konventionell pratstund och blåbärspajfika, och bakom hans felfria manér skymtar andra mer excentriska Richard Dawkins-sidor. Skoningslöst utnyttjar Reed mormonsystrarnas plikttrogenhet och leder dem in i en gisslansituation, med målet att en gång för alla förklara samtliga gudar döda.
Scott Beck och Bryan Woods är både erfarna och noggranna. Manusförfattarna till skräckfranchisen "A quiet place" och Stephen King-inspirerade "The Boogeyman" slarvar inte med några detaljer och vet hur de ska spela sina kort för att uppnå outhärdlig spänning och magknip. Filmen kommer från det hajpade produktionsbolaget A24 och det märks; "Heretic" är mycket underhållande, manuset är sprängfyllt av popkulturella referenser och kryddat med igenkännbara samtida generationskrockar. Det är en lagom folkbildande skräckfest på temat kätteri, men någonstans i en djup källare försvinner karaktärsutvecklingen.
Det blir dessvärre som för Demi Moore i "The substance" – filmens djuplodande existentiella frågeställningar rinner ut i sanden i en blodig men medioker final. Medan Hugh Grant vräker ur sig floskler om religionernas förtryck begravs hoppet om en intressant fördjupning i en publikfriande hög av förutsägbara grepp och trista plattityder. Till sist blir det uppenbart att Scott Beck och Bryan Woods endast tjänar en gud, och det är mammon.