Hov1 bildades 2015 och består av Noel Flike, Ludwig Kronstrand, Dante Lindhe och Axel Liljefors Jansson. Spelningen under onsdagen i Parksnäckan var den första av två utsålda Uppsalakonserter. Den andra spelas torsdag kväll.
Det fanns anledning att tvivla på om Hov1 faktiskt skulle dyka upp till sin första av två utsålda Uppsalaspelningar. Helgens konsert i Eksjö ställdes med kort varsel in på grund av "sjukdom" – men bandmedlemmarna kunde senare ses i sociala medier både uppträda och festa på sin pressansvariges bröllop.
Det kommer bli svårt att ha förtroende för dem i branschen, sa Eksjöspelningens arrangör till Aftonbladet. Branschen hit och branschen dit, sa Uppsalapubliken, som i vissa fall började köa redan natten innan utanför Parksnäckan.
Förtroendet för killarna är onekligen fortsatt stort hos fansen, som i majoritet är i det yngre laget. Publiken kan mycket väl vara en av säsongens yngsta i Parksnäckan, hack i häl på Theoz och "Bamse och sjörövarskatten" tidigare i sommar.
Förmodligen är publiken även säsongens mest engagerade – på 11-åriga pannor och armar syns bandnamnet målat i stark tusch, och jublet när idolerna faktiskt dyker upp, snudd på utsatt tid, är öronbedövande.
En hel del saker med konserten skaver direkt från start. När de i öppningslåten sjunger om att någon rider dem som Megan Thee Stallion, och i andra låten rappar att "Flickorna från Båstad" är "alldeles för kåta" skruvar både jag och några tappra medföljande föräldrar längst bak på oss. De yngsta längst fram kan varenda rad.
Men det är ingen Siewert Öholm-influerad moralpanik som sänker Hov1:s spelning. Inte heller är det musiken, som i många fall är allt från bra till moderna klassiker. Säga vad man vill om texterna, men låtar som "Gamora" och "Vindar på mars" kommer finnas etsade i svensk pophistoria långt framöver.
Publiken i Parksnäckan var kanske säsongens yngsta, men också mest engagerade. Det blev sådant pass tryck att konserten fick avbrytas en kort stund för att en tjej långt fram svimmade.
Svagheten ligger i livegruppen Hov1, som kanske levererar sommarens svagaste Uppsalaspelning. Pliktskyldigt stökas låtar igenom i ett slags medley som trots sin knappa timme känns evighetslångt. Det spelar ingen roll att Dante Lindhe gör pliktskyldiga handhjärtan mot publiken, eller att Ludwig Kronstrand under mellansnacken sluddrar fram att de "älskar sina fans" och att det var skönt att det inte kom något regn.
Det finns ingen närhet, ingen nerv, ingen större känsla. Andra komponenter, som att medlemmars röster fortsätter ljuda trots att mikrofonen är långt ifrån munnen, hjälper inte mycket. Man kan fråga sig varför en grupp med tre sångare ska insistera på playback.
Fansens kärlek tycks trots detta bestå, och bär Hov1:s låtar genom konserten. Det är tydligt att musiken betyder mycket för många. Frågan är bara om gruppen själva borde hållit sig borta även denna kväll.