I en bred tidsskildring som innefattar både Europa och Nordamerika försöker Per Svensson sammanfatta vad som hände när det sena 1800-tales privilegierade människor plötsligt sveptes med av det moderna.
Huvudpersonen är vår internationellt mest kände konstnär genom tiderna, Anders Zorn. Man får följa honom från barndomen via framgångens år, då hans status bäst liknas vid en rockstjärnas, fram till hans död. Då var han stormrik men märkt av syfilis, uppsvullen av vällevnad och i utförsbacke som konstnär.
Kronologiskt, lättläst och påläst till tänderna drar Per Svensson in läsaren i den glipa av tid omkring sekelskiftet 1900, då USA:s rövarbaroner skaffade sig osannolika förmögenheter och en välbärgad medelklass fick råd med porträtt, till Anders Zorns och andra konstnärers glädje. Parallellt med denna The gilded age eller La belle époque infann sig också den stora ledan.
Anders Zorn beundrades som virtuos konstnär. Han blev också officiell maktutövare inom konstvärlden som kommissarie för svensk konst vid två världsutställningar. Per Svensson utpekar Zorn som den som sopade manegen när det moderna blev "svensk överideologi". Men han föddes som "horunge" i ett fähus på sin mormors och morfars gård nära Mora. Det skulle tidigt visa sig att han inte bara var en extrem konstnärsbegåvning utan också fenomenal på att bli omtyckt av alla och att slå sig fram. Överallt öppnades dörrar för honom.
Sammansvetsad med Anders Zorn är Emma Lamm, hans hustru i 40 år. Hon blev hans biljett in i borgerligheten men också något mycket mer, trots att grälen mellan dem blev legendariska. Per Svensson pekar på att kittet som band dem samman var att båda var bergfast övertygade om att Zorn var ett geni. Svensson antyder att grälen kanske var en kärleksakt. Barn fick de inga men de blev Moras furstepar med Zorngården som borg. Där slog de sig ned efter åratal på resande fot i Europa och Nordamerika.
Inga barn hörde av sig vid Zorns död 1920, även om ryktet gick att han hade en dotter med sin älsklingsmodell Alma Lind. Att det var tyst ger näring åt antagandet att Zorn var steril. Så rik som han var borde barn på bygden ha rusat till och slagits om arvet.
Hur var det förresten? Låg Zorn med sina modeller? "Ganska säkert", svarar Per Svensson. Låg han med kullorna som han målade? "Sannolikt inte", blir svaret. De var ju grannars barn och barnbarn.
Bland bokens adekvata bilder finns den underbara gouachen "En premiär", där en naken kvinna försöker få med sig en motsträvig liten pojke i vattnet. Anders Zorn var missnöjd och rev sönder den. Men skulptören Christian Eriksson räddade bitarna. Nu hör den till Nationalmuseums paradnummer. Där finns också det ohyggliga sena självporträttet på Zorn, där han klädd i vargpäls vänder dödens ansikte mot betraktaren.
Anders Zorn målade det han såg och förnam. Det finns inte tillstymmelse till mörka djup eller tendens i hans verk. Det har vänts mot honom, men Per Svensson ilar till hans försvar och pekar på det okonstlade och oskuldsfulla i Zorns tidiga verk, innan hans konstnärskap började följa en dalande kurva, allt medan hans kändisskap och arvoden fortsatte peka uppåt.
Det är superstjärnan Anders Zorn man möter hos Per Svensson, en selfmade man i en tid skrämmande lik vår, då ledan öppnar för självförgörande krafter till dess att bara skalet av aktörerna är kvar.