Roman
Ingeborg Arvola
Kniven i elden
Övers. Marianne Mattsson
Albert Bonniers förlag
"Kniven i elden" har höljts i hyllningar i Norge och var i fjol även nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Romanen – den första delen av en planerad trilogi – lyfter fram ett kvinnoöde i den migrationsvåg som pågick från Nordfinland till norska Ishavskusten vid mitten av 1800-talet. Den ogifta, horstämplade kvinnan Brita Caisa ger sig av med sina söner för att söka ett nytt liv vid fjordarna som kokar av fisk.
Bokens stora behållning är scenografin. Miljöerna som växlar mellan fjäll, bördiga ådalar och kala klippor. Ingeborg Arvola kryddar berättelsen med utrop och dikter på samiska och finska. Hon skapar en känsla av ett land där många, många språk och dialekter talas, och där det uppstått ett slags pidgin-finska med norska och samiska inslag. Det är lätt att tänka sig att det måste ha varit en utmaning för översättaren Marianne Mattsson, som har lyckats hålla ordning i språk- och människomyllret.
Men själva berättelsen engagerar inte. Brita Caisa är vacker och kan hela sjuka. Hon kan arbeta och har en sund, frisk sexlust. Något som Överhetens (ordet skrivs konsekvent med stor bokstav) män förstås inte kan acceptera. Hon blir till en kliché av heterosexuell kvinnokraft. En idealiserad anmoder som utsätts för Överhetens nycker, männens våld och kvinnornas avundsjuka, men som aldrig kroknar. Boken är full av mustiga skildringar av mat, sex och sjukdom, men det blir mest bara en samling anekdoter.