På fredagen spelade Timbuktu tillsammans med Damn! på Parksnäckan.
Konsert
Timbuktu och Damn!
Parksnäckan: 2 september, 19.00.
Några rutinerade besökare brer ut filtar och sittunderlag på Parksnäckans träbänkar när Timbuktu ska dra igång på fredagskvällen.
Med sig har han soul-funk-rock-akrobaterna i gruppen Damn! som han turnerat med i över 15 år. En bra lösning på vad som vanligtvis är det största problemet med hiphopen som genre: konserterna. Alltför ofta slår rappare i gång sina färdiginspelade låtar på scen och rappar helt enkelt bara ovanpå dem. Redan i inledande "Fallskärm" och “Hundra år till” märks det att Timbuktu och Damn! spelar i en annan liga.
De är musiker och underhållare av rang, men får initialt anstränga sig en del för att få med sig den uppsluppna publiken. Timbuktu rappar med precision, det instrumentala ges stort utrymme. Konstant känns musiken improviserad, som att den växer fram där och då, organiskt. Mycket tack vare att låtarna klätts i ny skrud sedan den hamnade i händerna på Damn!. För många unga fans är det kanske en besvikelse att en svensk hiphopklassiker som, säg, “Det löser sej” instrumentalt är helt oigenkännlig. Men att den också pumpats med ny energi är uppenbart.
Låtens ironiskt optimistiska budskap, menar Jason Diakité, blir det allt svårare att tro på med allting som pågår omkring oss. Allt är hopplöst. Och inför den alldeles ljuvliga “Dumba Nengue” berättar han att han och hans pappa vemodigt skämtat om “Swexit 2022” när de diskuterat om de riskerar att bli utvisade ur Sverige efter valet. Han talar om kvinnoförtryck och rasism. Ja, under sina mellansnack vågar en eftertänksam Timbuktu få kvällen, som annars riskerar att bli lite väl ofarlig och trevlig, att bränna till.
När Timbuktu och Damn! spelar på Parksnäckan är det trångt och folkligt.
Det gör det även under mästerliga “Jag drar”, som är en höjdpunkt. Eller under “Alla vill till himmelen men ingen vill dö", som är oemotståndligt jazzig. När en avskalad och akustisk “The botten is nådd” framförs härmar publiken Timbuktus dialekt och studentstaden Uppsala känns plötsligt som studentstaden Lund.
Vid ett tillfälle säger Timbuktu: “Om man inte har hopp kan man i alla fall ha kul”. Gitarristen Svante Lodén flikar in “Hopplöst kul”. Och när kvällen når sitt synthiga klimax, och vi vandrar vidare ut i den mörka, hopplöst kalla septemberkvällen, har vi en stund onekligen fått ha kul, fått känna att det löser sej, trots allt.