Med albumet ”Fatou” gick Fatoumata Diawara 2011 snabbt från hyllad filmstjärna till en av den västafrikanska musikens största artister. Den komplexa skivan som bjuder på nya upptäckter vid varje genomlyssning är stark, men det är när hon kliver in på scenen och tar ton som hela storheten som artist blir tydlig. Ett självförtroende som märks i varje rörelse och ett sätt att äga scenen som ger storverk med små medel.
Sedan är ju Fatoumata Diawaras livshistoria inte någon ordinär sådan heller. Redan som barn började hon sätta sig upp mot mansväldet för kvinnors rättigheter och flydde i tonåren ett tvångsgifte. En flytt till Frankrike och en framgångsrik filmkarriär som gick över till musikalskådespeleri och vidare till musikvärlden. En artist med sådana erfarenheter i ryggen behöver inte ta till några yviga gester för att höras och synas.
När Fatoumata Diawara sjunger så lyssnar man, trots att det är på wassoulou, ett språk som få i Europa förstår. Och när Fatoumata Diawara talar så går orden fram. Redan inför andra låten ”Boloko” håller hon ett brandtal mot könsstympning och knappast någon i salen missar vad det handlar om.
Wassouloumusiken anses av många vara den afrikanska föregångaren till den amerikanska bluesen. Och melankoliska stråk som för tankarna till ökenbluesartister som Ali Farka Touré och Tinariwen är hela tiden närvarande. Men med vägledning av mentorn Oumou Sangaré har hon skapat en fin balansgång mellan det traditionella och den västerländska varianten av afrikansk musik.
På ”Fatou” slingrar sig musiken fram i snygga omvägar. Det gör den live också, men här får de mer ceremoniella inslagen av extatiskt tokröj större utrymme, vilket ger kontrastverkan och dynamik. Bandet är briljant och Diawaras hela uppenbarelse skapar en feststämning som inte bara gör att drömmarna om jämställdhet mellan könen, fred på jorden och frihet åt alla låter trovärdiga utan till och med känns nära förestående.