Lone Ranger, Seun Kuti och Johnny Osbourne kopplar av backstage mellan spelningarna.
Konsert
Uppsala Reggae Festival, dag 1, med Johnny Osbourne, Yemi Alade, Kabaka Pyramid, Seun Kuti, Blen m fl
Fyrishov
Fredag 28 juli
Norra Europas största reggaefest är äntligen tillbaka – då öppnar sig skyarna. Uppsala Reggae Festival (URF) trivs inte i regn, det är sedan gammalt. Som tur var (eller som en blessing från Jah, beroende på vem du frågar) klarnar det upp till kvällen och fredagens huvudakter.
Först av de största: Seun Kuti. Tronarvingen till den nigerianske musikrevolutionären Fela Kuti öppnar med sin pappas "MOP: Movement of the People". ("a sign of respect to the man", förklarar han). Låten bär samma namn som pappans politiska motståndsrörelse och blir här ett utdraget och våldsamt funkigt jam som sätter ton för resten av Kutikonserten. Den fortsätter i ett furiöst tempo där Seun växlar mellan blås, keyboard, sång och dans i en spelning som hade förtjänat en senare tid på kvällen med ännu större publik.
Dags för Johnny Osbourne som startade karriären i slutet av 1960-talet men inte tröttnat det minsta utan står för tungvrickande gubbgung i klassisk dancehall av den högre skolan.
"Han är 76 år men det är krut i gubben", vrålar konferencier Kung Henry med en kraft som kan omvandla vaxproppar till diamanter.
Osbourne får backup av en annan deejay, Lone Ranger, och mysfaktorn maximeras i Osbournes "Ice cream love", som för mig alltid förknippas med Daddy Boastins (RIP) "Iskall kärlek".
Johnny Osbourne och Lone Ranger visade att ålder inte är ett hinder när det kommer till tung oldschool-dancehall.
De sista solstrålarna strilar in genom trädkronorna längs Fyrisån. Filtar och barnvagnar pryder sluttningarna och allt känns så väldigt URF. Ungar spelar fotboll efter att ha provat poolen, det är soulfood och solstolar och utanför en foodtruck för quesadillas kör någon sitt egna lilla soundsystem.
URF vore inte URF om inte lokala musiker flimrar förbi i ett konstant flöde. I vimlet syns folk från Löst Folk, Labyrint, Natural Way – och där fladdrar visst Rasmus Gozzi förbi med en uppblåsbar soffa och ser busig ut.
Aki från Labyrint drar senare tältscenens största jubel när han är uppe och gästrappar hos Stockholmssångerskan Blen som kör ett trivsamt gig.
Stockhomsartisten Blen gav konsert på tältscenen och fick till publikens jubel sällskap av Aki från Labyrint.
Sedan tar Yemi Alade hela URF-fredagen och stoppar i fickan. Nigerianskan är en världsstjärna och hennes moderna afrobeat får reggaefestivalen att skakas om i sina fundament.
"Jag älskar henne, hon är bäst, efter Lauryn Hill", skriker någon i mitt öra. Hon har rest från Finland för den här konserten och vill berätta varför: "Rösten! Dansen! Hon har allt! Kolla hur hon embrejsar sina kurvor!"
"Do the Kofi Annan", sjunger Yemi Alade i en uppmaning till alla sluskiga snubbar att ta sig i kragen och bete sig lika gentlemannamässigt som en generalsekreterare i FN.
Yemi Alade var fredagens stora utropstecken på Uppsala Reggae Festival.
Fotografen är lätt omskakad av att vistats bakom kravallstängslet. "Starkaste basen jag känt", säger han som varit med i gamet sedan Bob Marley på Gröna Lund.
Yemi och dansarna glittrar av paljetter och guld medan tempot växlar mellan mjukmysiga nästan musikalartade partier (som i "Oh my gosh"), tändare i luften och allsångshymner om Afrika ("Africa") för att plötsligt slå över till galen afrobeat-dancehall ("Baddie", "Johnny" ) med en vansinnigt tajt koreografi.
Känslan efteråt: Vad hände där? Det var väl Yemi Alade (med hjälp av Seun Kuti) som sparkade in dörren för mer afrobeat på URF.
Strax innan midnatt tornade Kabaka Pyramid upp sig på scen, som något av fredagens huvudakt.
Senaste albumet "The Kalling" vann en Grammy som förra årets reggaealbum och han har hyllats för sin del i det "reggae revival"-projekt där mer medveten dancehall förs fram som kontrast till Vybz Kartel-generationens gangsterism och materiella hets.
Kanske är det nattkylan men Kabaka ser ändå lite stiff och vilsen ut i jämförelse med artisterna före honom.
"Red, gold and green" sjöng Kabaka Pyramid och flaggorna vaggade i publikhavet. Han avslutar med en och en halvtimmes nattkonsert som hade vunnit på att skalas ned.
"The rich are getting richer" konstaterar han i "Faded away" och talar (sanning) som en Cervenka från Kingston. Kabaka gör "Get up", med referenser till Bob Marley förstås, liksom Marcus Garvey, Malcolm X och Martin Luther King. Det finns mycket att lovorda här men stundtals slår han över i en träaktig duktighet. Till och med när han hyllar weed lyckas han låta lite präktig. Och varför inte testa att skippa Allsång på Skansen-stämningen som uppstår när jamaicaner kör gamla örhängen, i det här fallet ”Ring the alarm”, ”Murder she wrote ”, ”Police in helicopter” och ”Bam bam"?
Men så biggar han upp sina idoler. Buju och Burro, Beenie och Bounty och det är svårt att inte smälta när Kabaka Pyramid sjunger "I can see clearly now (the rain is gone) och uppmanar alla att vara tacksamma för allt de fått och målar upp ljusa förhoppningar om en soligare morgondag.